Rosa, feta, bångstyriga...
Kategori: Del 1
…är de nyinköpta skidorna. Allt för det kanadensiska pudret. Berget ligger en kvarts bilresa bort och i Kanada är det lifta som gäller. Med tummen i vädret på slaskiga Highway trängs färgglada säsongare sida vid sida. Att lifta är så vanligt att det till och med finns en skylt för ändamålet – Skier pick up. Härifrån slussas skidåkarna upp på berget i några av landets tusentals landrovers. Bortsett från själva syftet att bli transporterad är liftandet ett ypperligt tillfälle att öva upp engelskan och bekanta sig med ortsbefolkningen. En gruvarbetare från Victoria berättar att om han kommit till Fernie för 20 år sedan hade han aldrig flyttat härifrån, en pensionerad man räknar glatt upp årets hitintills 60 skiddagar, en äldre tant blir bekymrad över våra genomblöta springskor i januarislasket.
Att åka skidor i Kanada för ju med sig någon form av respekt. Saligo äro de ögon som hänfört berättat om det legendariska pudret i landet på andra sidan. Med en viss nervositet gör vi därför entre – medvetet eller omedvetet – i grönmarkerade backen Bambi. Det är väl också ungefär så jag känner mig – ute på hal is. Vi svävar dock nedför barnbacken utan större skavanker och kan lättat transportera oss upp på högre höjder. Kanadensarna är för övrigt så omåttligt trevliga att de till och med införskaffat mänskliga kortavläsare vid liften. Dessa så kallade lifties scannar glatt av liftkorten och tipsar gärna om var snön är bra för dagen innan man ens hunnit fråga. Ingen automatik här inte.
De saliga ögonen får plötsligt rätt, när vi under skiddag 2 plötsligt råkar ta oss över nollgradersgränsen och allt blir knäpptyst och skidorna går mjukt i snön. Vi är plaskvåta av spöregn i femgradigt Fernie, när liften glider upp på höjder där temperaturen sjunker under nollan. I total dimma och med förfrysta jackor hårda som pansar inser vi att vi ganska snabbt vill ta oss ner igen. Vi sicksackar oss sakta fram i dimman och svär tyst över vinden, när allt plötsligt blir så där knäpptyst. Någonting känns annorlunda och vi tittar storögt ner på våra skidor. Det är inte djupt och inte långt, men det är pudersnö och tillräckligt för att våra pansarjackor ska trotsa dimman igen. Och igen. Och igen…
Fernie så här långt bjuder på tomma liftar, mysig skogsskidåkning och härliga bowls – ”skålar” i berget som var och en innehållar egna liftar och egna skidsvängar. Det är väl knappast någon mästerkatt som tar sig nerför berget i dagsläget, men det finns förhoppningar om att de rosa, feta och bångstyriga lössnöskidorna så småningom ska få bukt på den kanadensiska snön. Att ha ett sådant här 6 veckor långt projekt framför oss känns helt fantastiskt!
/Marit 29 jan
