Från B.C. till Rio

Los Angeles. Aldrig någonsin har en värld varit så uppochner. Vi skrattar, gråter, skriker och har fruktansvärt roligt. Att det ska krävas 600 kr för att bli så oerhört underhållen kanske antyder att vi är extremt kräsna, men samtidigt är det 600 svårslagna kronor. Universal Studios ligger mitt i Hollywood och här har man producerat allt från Desperate Housewives till Jurassic Park. Vid sidan om inspelningarna är Universal Studios en nöjespark med attraktioner och shower anknutna till alla de filmer som spelats in av bolaget. Vi åker tåg genom ett New York som bara är fasader, ett Mexiko där det börjar regna på kommande, en sjö där Hajen (från filmen Hajen) fortfarande härjar, ett motel där Norman Bates från Psycho fortfarande slänger lik i bagageluckan. Bilar sprängs, explosioner dundrar. Plötsligt är vi mitt ute i djungeln tillsammans med King Kong som på 3D-duk slänger dinosaurier på tåget. Det skakar, splashar vatten och när King Kong drar med tåget ner i ravinerna känns det som att vi faller på riktigt. Gubben bredvid mig är livrädd, men lyrisk. Efteråt spontanklappar alla händerna. En stund senare rullar vi in i en studio som är uppbyggd som en vanlig tunnelbanestation. Marken börjar gunga, taket rasar in, en brandbil kommer störtande emot oss, mer explosioner, vattenledningar som haverar och vatten som forsar in under tåget. Vi bara hoppas att det är nån som håller i spakarna på det här bygget.

Och så fortsätter det hela dagen. Efter uppvisningen av alla studiomiljöer går vi på stunttricks, åker berg-och-dalbana i Mumiens återkomst, åker Flumeride i Jurassic Park fullt av dinosaurier, går på spökvandring med Frankenstein och sjutusen andra klassiska skräcklegender från vita duken. Vi ser Shrek på 4-D, Terminator på 3-D…Hela världen skakar, sprängs och går i bitar. Snart vet vi inte längre vad som är på riktigt och vad som är 3-D och förväntar oss överraskningar i minst sagt varje hörn. Vilket man faktiskt också kan göra – minsta lilla skruv är iskruvad för att underhålla, till och med i de timslångs köerna, som en svensk pappa på påsklov förundrat konstaterar. Det är bara att hålla med. Det är inte ens tråkigt att köa på Universal Studios.

Roligast av allt är dock Krusty´s Tivoli, den lilla otäcka clownen från The Simpsons. Vi får gå in på ett fiktivt tivoli där de flesta attraktionerna är trasiga eller under reparation. Utan att veta vad som väntar blir vi placerade i en åkvagn och slängs iväg rakt ut i Krusty´s helvetespark. Det är berg-och-dalbanor som tar slut mitt i luften, slänggungor som lossnar från kedjor och vi bara följer med rakt ut i tomma intet i vår åkvagn som om det vore på riktigt. Det är vidrigt, fruktansvärt och alldeles förtjusande. Det är fascinerande hur man kan bli så rädd av något som på bara händer på en filmduk.

Efter Universal Studios är vi så slut att vi byter boende från Hollywood till Santa Monica för att få ligga på beachen i ett par dagar. Vi hittar ett trevligt hostel nära stranden och spenderar våra sista två dagar i USA med att springa längs Venice Beach (ett måste på en resa till Kalifornien) och bara ta det lugnt vid havet. Det är varmt i solen men kalla vindar, så det blir inget premiärbadande. Innan vi lämnar Los Angeles hinner dock Elin med sin hittills sämsta idé – som om vi inte redan utmanat alla våra sinnen på Universal Studios - vill Elin hemskt gärna gå se Titanic på 3D. Titanic på 3D alltså – det är typ som att gråta i kubik. Vi hulkar oss ut ur salongen och känner oss inte ett år äldre än de 11 vi var när filmen hade premiär.

Hej då USA, hej då Yaris, hej då roliga parkeringsvakten på flygplatsen som kunde flytande svenska och massor av andra språk och jobbar som parkeringsvakt bara för att få lära sig så många språk. Never judge the book by its cover. Vi lovar att komma ihåg det. Och heja på honom när han jobbar som tolk på öppningsceremonin av OS i London i sommar.

Viva La Mexico!

Underbara Forrest Gump på bänken utanför Bubba Gump Shrimp. There is shrimp kabobs, shrimp creole, pineapple shrimp, coconut shrimp, lemon shrimp, shrimp burger, shrimp sandwich...

Elin Ottosson hittar sin stjärna på Hollywood Blvd.

Norman Bates från Psycho lastar in lik i bagageluckan.

Inspelning pågår på "Desperate Housewives-gatan".

Löpning bland gatukostnärer på Venice Beach.

Solnedgång över Venice Beach och piren vid Santa Monica.

Det bästa med nationalparkerna i USA (efter de två vi har att jämföra med) är att de är så olika varandra. Efter att ha ökenvandrat i Death Valley och tittat på megagropar i Grand Canyon känner vi att det börjar på bli dags att titta på jättekaktusar. Vi rattar därför bilen tillbaka västerut över Mojaveöknen och tar sikte mot Joshua Tree Park. En rolig sak i öknen är att landsvägen följs av en akvedukt. Längs väggen på akvedukten har folk stannat och skrivit sina namn med svarta och vita stenar. I brist på annat att fästa ögonen på är det ett tio mil långt nöje att läsa namn, kärleksförklaringar och flummiga åsikter på den gråa sandväggen.

(Blingbling-minnen från Las Vegas lyser upp i Mojaveöknen).

Hur som helst. Efter tiotals spikraka ökenmil och två otroliga felkörningar (hur det nu kan vara möjligt med så få korsningar) når vi Joshua Tree Park. Vi spenderar eftermiddagen med att titta på roliga stenbumlingar och vandra i naturliga kaktusträdgårdar. För den med klätterintresse måste Joshua vara ett mecka. Träden som parken fått sitt namn efter är en samling plantor som är något slags blandning mellan träd och kaktus. Namnet har något bibliskt ursprung, men vi minns inte vad. Vi stannar en förmiddag extra och tar en promenad i landskapet och läser skyltar om vad de olika växterna användes till av de gamla indianerna. Vi skulle inte ha överlevt en dag, men de överlevde generationer. Innan vi åker vidare hinner vi också uppleva en solnedgång över Joshua Tree Park. Vi sitter på den högsta punkten och ser solen dala över Mexiko som bara ligger 10 mil bort. Om en vecka är vi där! Men först ska vi tillbaka till västkusten och mingla med kändisarna i Hollywood och Beverly Hills.

Los Angeles - här kommer vi!

Joshua-träd i Joshua Tree National Park.

Kaktus.

Stenbumlingar.

Efter Las Vegas känner vi ett behov av att snabbt  återgå till verkligheten. Vi gör därför ett stopp på mäktiga Hoover Dam för att beundra ett stycke ingenjörskonst och påminnas om vad vi egentligen sysslar med. Mitt i brutala Colorado River ståtar denna imponerande damm som förser hela Kalifornien, Nevada och Arizona med vattenkraft. Vi tittar ner på dammbottnen långt därnere och hoppas att väggen inte ska brista innan vi hunnit passera floden över till Arizona. Vi klarar oss och håller tummarna för att vi också ska räkna rätt i våra framtida ingenjörskalkyleringar.

Något urflippade efter veckan i Vegas tar vi ett tidigt stopp i lilla staden Kingman, en bit in i Arizona. Dagen därpå tankar vi Yaris och kör ut på legendariska Route 66 på vår väg mot Grand Canyon National Park. Route 66 är något av den första motorvägen genom USA och idag är den en hyllning till allt vad Rock´n´Roll och 50-tal heter. Radiokanalen Route 66 spelar oavbrutet gamla godingar och i byarna ser vi gamla chevvor och Marilyn Monroe-dockor. Mellan byarna är det spikrak väg på ändlösa åkrar och för att hålla koncentrationen uppe har man satt upp skyltar med underfundiga texter på. Vi sjunger med och låtsas att Yaris är nedcabbad och att vi sitter med vinden i håret och prickiga sjalar om huvudet...

Motorproblem längs 66:an...

Efter 2 timmar på Route 66 svänger vi av mot Grand Canyon. Vi söker förgäves med blicken för att skymta de rödfärgade klipporna. Men landskapet är platt som en pannkaka. Tills vi inser att Grand Canyon är ett hål i marken. Ett gigantiskt hål i marken där Colorado River flyter fram så långt under oss att vi inte ens kan se den. Det är vinter på norra kammen till Grand Canyon och vi har tagit oss till the South Rim (södra ”kanten”) för att titta ner på underverket.

För Grand Canyon är ett underverk. Det är ett mäktigt hål format av flodens krafter som under årtusenden grävt sig längre och längre ner i berggrunden. Från där vi står och vinglar på kanten är det 1500 meter ner till djupaste botten. Att vandra ner till floden och tillbaka upp är inte rekommenderat att göra på en dag. Hettan och ansträngningen uppför gör att man bör göra det på två dagar hur lätt det än känns att vandra nerför i början. Omvänd bergsbestigning. Vi har bara en dag på oss och tar därför en kortare tur ner i gropen. Det är en fantastisk vandring ner i kanjonen och solen är het i den torra luften. Klipporna är röda och orangea och i de skuggiga skrevorna ligger till och med snö. Vi vänder motvilligt om efter en timme för att påbörja klättringen uppför. Grand Canyon är bland de mest fascinerande landskap vi sett. Vi är överväldigade.

Innan vi åker de 30 milen tillbaka till Kingman njuter vi av solnedgången på en klippa med benen dinglande ut över Grand Canyon. Överväldigande återigen.

Grand Canyon National Park, South Rim.

På väg ner i kanjonen.

Ottosson dinglar med benen.

Vätskepaus på kanjonvandring.

Solnedgång över Grand Canyon.

Las Vegas. Ett evigt party. Det finns inte ord att beskriva den mest fascinerande, surrealistiska, neonglittrande platsen på jorden. Vi planerar att stanna 2 nätter, men blir kvar i 4. Mycket i Vegas handlar om hotell. Gigantiska hotellkomplex med egna teman på arkitektur, shower och underhållning. Och överallt casinon. Enorma casinon med spelautomater, roulettebord och hemliga pokerrum. Vegas är som en finlandsfärja deluxe. Och allvarligt – vem har inte nångång haft kul på en finlandsfärja…?

Vi ser en piratshow på Treasure Island, klubbar på Planet Hollywood, kammar hem storvinsten i Old Las Vegas. Vi ser en magisk fontänshow på Bellagio, äter italiensk pizza i lilla Venedig på Venetianne, dricker kaffe i lilla New York på New York New York. Vi ramlar in på Caesars Palace och mitt under dansen dyker Wyclef Jean upp och spelar live. Sånt som händer i Vegas. Elin badar i en fontän, vi möter roliga pokerspelaren Will från London, käkar buffé på Circus Circus. Vi äter chokladdoppade jordgubbar i en minisvit på 40:e våningen på Ceasars Palace. I rummet bredvid bor Michelle Obama. (Vill vi gärna tro – hon var i alla fall på samma hotell).

Las Vegas är en överraskningens stad och jag är helt förbluffad över hur kul jag har det. Det är omöjligt att inte bli underhållen i Vegas – oavsett ålder. På vårt hotell trängs vi med pensionärerna medan huvudgatan ("the strip") är full av alla möjliga människor. Ta mitt råd, ta dina mynt, åk till Vegas.

Efter fem dagar känner vi oss som två urflippade flipperspel. I öronen ekar ljudet av tjutande spelmaskiner och pumpande showmusik. Vi rullar långsamt ut ur stan och vinkar sorgset åt den sista Elvis-karikatyren vi ser dansa runt på gatan.

Game over.

The Strip.

Lilla Venedig.

Wyclef Jean spelar på Caesars Palace.

Inget hotell är det andra likt i Las Vegas.

Nu så. Det är alltid häftigt att få uppleva nya saker. Idag ska vi få se öken. Vi tömmer kvartersbutiken på vatten, saftig frukt och nödgodis. Vi överväger konservmat men känner att det skulle vara att överdriva. På kusten vräker regnet ner och vindrutetorkarna går på max när vi rusar fram på motorvägen inåt landet. Efter 20 mil når vi Mojave som ska vara sista större samhället innan ödemarken. Vi köper lite extra vatten och kör förväntansfulla ut i en...regnig öken. Allså hallå igen, sen när regnar det i öknen? Vi fortsätter 10 mil till och tar sedan en förhoppningsfull bensträckare. Vi förväntar oss solsting på två röda sekunder, men får istället rusa tillbaka in i bilen för att hämta jackor mot de iskalla supervindarna. På håll skymtar vi 5000 m höga berg med snö på toppen. Vi börjar något besvikna inse att den här stenöknen inte kommer att bli så mycket varmare. Efter ytterligare 10 spikraka mil når vi söta Lone Pine som hyser ett par motell och trevliga restauranger. Lone Pine är det vanligaste stoppet för besökare som vill in i nationalparken Death Valley, om man inte vill sova i någon av de ghost towns (spökstäder) som då och då dyker upp längs vägen. Spökstäderna består av en samling vindpinade ruckel med urblåsta fönster och rostiga bilar på hög; övergivna minnen från guldletare som sökte lyckan här för hundra år sedan. Hursomhelst, vi är inte guldletare och vi ska till Death Valley, så vi tar in på ett motell i Lone Pine.

Trygghet i öknen - närmsta McDonalds ligger bara 12 mil bort.

Efter en natts sömn börjar det riktiga ökenäventyret – nu MÅSTE det bli öken. Death Valley är en nationalpark med de lägsta, torraste och varmaste punkterna i hela Nordamerika. Det känns som ett säkert tecken. Vi börjar tidigt på morgonen för att hinna korsa hela nationalparken. Bilen slingrar sig upp bland karga berg med höga klippor. Utsikten är bedårande och vi kan på håll skymta en dal med något som – hör och häpna – skulle kunna vara sand. Vägen blir snart spikrak och vi korsar det närmsta öken vi nånsin varit. Shortsen åker äntligen på och med vaksamma ögon efter skallerorm tar vi lite foton innan vägen återigen tar oss upp på höga höjder. Bilen rullar tungt upp mot toppen och övertygade om att vi hallucinerar kliver vi ur bilen för att – rulla snöbollar. Ja, helt riktigt, häruppe på toppen ligger ett tunt lager snö och vi förundras över kontrasterna i detta landskap. Toyota Yaris rullar sedan snabbt nedåt och på bara 30 min når vi något som sägs vara en av världens mest fotograferade platser. Från att nyss ha rullat snöbollar kliver vi nu ut i en - enligt alla konstens regler – riktig öken! Riktiga sanddyner av finaste kornstorlek breder ut sig mot horisonten och kontrasten är slående mot de snöbeklädda berg som finns runtomkring. Hettan är naturligtvis påtåglig men vi skuttar glatt ut i sandvärlden för att uppleva öken. Sanddynerna är mycket högre än de verkar och man får verkligen klättra uppåt för att nå toppen på en sanddyn. Kammarna mellan topparna har perfekt formade vinklar och det känns nästan som att förstöra öknen när vi pustar fram i sanden.

Snö på högsta passagen.

Ökenvandringen blir längre än planerat – tillbakavägen känns bra mycket tyngre än de jublande jämfotahoppen vi ägnade oss åt i början. Men vi klarar oss undan både solsting och skallerorm så vi är nöjda över att äntligen ha fått uppleva öken. Resten av bilfärden tar oss igenom det karga landskapet med häftiga berg och platta dalar. Inget liv verkar finnas och som geolog är området ett paradis, men personligen kan jag bara önska att jag mindes mer från mina miljögeologikurser från universitetet…

Häftigast efter sanddynerna är Devil´s Golf Course som är en gigantisk saltöken (och inte en golfbana som namnet antyder). Sylvassa saltformationer breder ut sig i det som tidigare var en sjö. Stället är minst sagt ogästvänligt och man vill helst inte snubbla. I samma område finns även Badwater som är Nordamerikas lägsta punkt med 86 m under havet.

Saltöknen Devils Golf Course.

Efter en heldag i Death Valley kör vi snustorra och med skorna fulla av sand ut ur nationalparken. Radion börjar äntligen funka igen och vi kan sluta sjunga ökenrelaterade sånger såsom Kung av sand, Oasis och Tina Turner (ja, fundera på den ni). Vi dricker en kopp kaffe av amerikanska mått och är därefter så speedade att vi lyckas köra hela vägen till Las Vegas.

Från öken till party. Fortsättning följer…

Efter 3 dagar börjar Highway 1 plana ut och de häftigaste vyerna ersätts av stora fält och militära övningsfält för amerikanska flygförsvaret. Vi råkar av misstag svänga in på övningsfältet, men gör en handbromsvändning i farten när vi upptäcker taggtrådsstänglsen och vakterna. Vi når ett soligt Santa Barbara på eftermiddagen och tänker oss en vilodag på stranden. Det är livligare än i Santa Cruz och vimlar av surfare, löpare och semesterfolk. Motellen är dock dyra och vi susar ut en bit för att hitta ett billigare boende. Dagen efter spöregnar det och vi ger upp planerna på en dag på stranden. Vädret verkar inte bli bättre närmsta dagarna så vi bestämmer oss för att lämna Highway 1 och köra in mot landet. Vi har ändå kommit så långt söderut att vi bara har nån timme kvar till Los Angeles och det vill vi spara till slutet.

Yaris.

Härlig bilkörning längs kusten.

Think I´ll pack it in and buy a pick-up...take it down to LA.

Det är dags att skrota vinterkängorna. Vi gör ett hastigt stopp på Target, en stormarknad i stil med ICA Maxi. På en halvtimme hinner vi förutom vanliga lunchpåsen köpa på oss shorts, sandaler, tygdojor, ett par linnen och nya solglasögon. Med ens är vi redo för en roadtrip i vår- och sommarväder. Kanada börjar kännas avlägset.

Efter shoppingen börjar det riktiga Highway 1. Berg tornar upp sig längs kusten och knallgröna kullar breder ut sig ner mot kusten. Vägen ringlar sig plötsligt som en orm längs bergssidan. På andra sidan har vi öppet hav. Långt nedanför oss skymtar vi otillgängliga stränder, klarblå laguner, höga vågor som kraschar mot klippväggarna. Varje kurva bjuder på en ny utsikt och vi stannar på varenda avfart för att knäppa foton och beundra utsikten. Området drabbas ofta av dimma, men vi har strålande solsken och hyfsat biltomma vägar tack vare den tidiga årstiden. Det är ett rent nöje att bila fram längs kusten och samtidigt skråla med i musiken från radion.

På eftermiddagen kommer vi fram till Big Sur, en nationalpark där åtskilliga konstnärer och artister har funnit inspiration till sina mästerverk... Vi hoppas på detsamma när vi tar in på ett motell som är långt över vår budget, men vi inser att vi inte kommer att hinna så mycket längre för dagen. Big Sur är dock en grön oas av lummiga träd i skydd från havet. Vi bor i skogen och njuter av becksvart nattmörker och frånvaro av internet. Innan vi somnar tar vi en kvällsutflykt till havet för att se solen går ner över Pfeiffer Beach. Vägen ner är svår att hitta, men till slut slingrar vi ner på en smal skogsväg mitt i den djungellika skogen. Stranden är oändligt vacker med rödfärgade klippor, brusande vågor och häftiga grottformationer. Vi ser solen gå ner och somnar sedan gott i väntan på den stora inspirationen.

Efter att ha singlat slant, tävlat i sten-sax-påse samt utmanat fem omgångar i armbrytning är det slutligen jag som får bilnycklarna i handen. Martin har åkt tillbaka till Österrike och nu är det bara jag, Elin och vår nya bästa vän Toyota Yaris som under fullständig koncentration rullar ut ur idylliska San Francisco. Solen har kommit tillbaka och vi cruisar äntligen söderut i det Kalifornien som vi hade förväntat oss att få uppleva. Framför oss ringlar sig Highway 1, denna legendariska kuststräcka som går längs hela USA:s västkust, men som sägs vara som vackrast mellan Los Angeles och San Francisco. Vi har ingen detaljplan spikad i sten, men tänker oss att 4-5 dagar längs denna 60 mil långa sträcka kan vara lagom.

Första stoppet blir Santa Cruz, ett par timmar söder om San Francisco. Sommarsäsongen har inte kommit igång, men ett par pigga familjer på spring break fyller upp en sommarstad i uppvaknande. Vi promenerar längs den långa strandpromenaden och ser staket målas om och fasader bättras på. Nöjesparken är stängd och attraktionerna testkörs inför den stundande sommarsäsongen. Kaxiga surfare trängs i det förmodligen iskalla vattnet, men vågorna ser onekligen lockande ut i den glittrande solen. Djupt försjukna i våra pocketböcker och med ett vaksamt öga på surfarna blir vi naturligtvis röda som grisar ett par timmar senare. Trots att luften är kylig, är en stark vårsol lika överraskande som vanligt…

På eftermiddan hinner vi shoppa lite secondhand-kläder och dan därpå tar vi en löptur längs cykelvägen intill havet innan vi styr Yaris vidare söderut.

Less på regn och kyla bestämmer vi oss för att åka på roadtrip norrut och in mot landet. Bara en halvtimme efter att vi åkt över legendariska Golden Gate (som för övrigt ser ut precis som skrivbordsbilden på alla windowsdatorer), når vi gröna kullar och vinplantage i oändlighet. Vi shoppar frukt och glider runt i Sonoma Valley, känt för sina många vinproducenter. Vi korsar ett berg och hamnar i nästa vinproducerande dal, Napa Valley. Härifrån tar vi oss vidare till Arnold Schwarzneggers gamla hemkvarter – Sacramento – där han bodde under sin tid som guvernör i Kalifornien. (Martin är ju trots allt österrikare och Arnold kan ju vara landets största exportvara genom tiderna). Det är St Patricks Day och varenda människa är klädd i knallgrönt för att hedra Irland. Vi äter en stek på en restaurang i Old Sacramento och kan därmed även stryka stek från våra att-göra-i-amerika-lista. Arnold ser vi inte skymten av.

Nästa dag hamnar vi i snöoväder. Elin vill hemskt gärna uppleva Lake Tahoe och måste lägga hälften av sin budget på ett par snökedjor. Halvvägs till Lake Tahoe hamnar vi i ovädret och får åka i 30 km i timmen hur länge som helst innan vi når ett soligt Lake Tahoe på toppen av bergskedjan Sierra Nevada. Vi äter en macka, fotar den stora och vackra sjön och fortsätter sedan ner på andra sidan bergskedjan. Det tar bara 45 min innan vi är nere i en stenöken, fjärran väck från det gröna Sacramento.

Vi är i Nevada! Full av förtjusning hinner Elin förlora 2 dollar på första bästa casino och inser därmed att hon måste öva upp sig innan vi åker till Las Vegas om ett par veckor…Stenöknen är iskall och får årets första snö medan vi är där. Vi bor i Carson City, Nevadas huvudstad, och passerar sedan Reno på vägen tillbaka till Kalifornien dagen därpå. Den här gången tar vi highway 80 över Sierra Nevada och slipper åka i 30 i ett par snökedjor…Martin är lättad och betydligt gladare.

/Marit 20 mars

Old Sacramento.

Byte till snökedjor på väg upp till Lake Tahoe.

Lake Tahoe!

Strålande vårvinterdag i Lake Tahoe - skidabstinensen är total!

Kall morgon i ökenstaden Carson City, Nevada.

Snö och stenöken om vartannat.

Vy från chauffören. Det är ungefär 30 grader kallare än vad det ser ut att vara.

Hopp-paus över Sierra Nevada väg tillbaka till San Francisco.

Alltså – vi är i Kalifornien. Stället där solen alltid skiner. Vi hade hoppats på att få shoppa vårkläder. Nu blev det inte så. Det är storm i San Francisco. Och iskallt. Vi är så less på att frysa att vi klär oss i långkallingar när vi åker ut till superfängelset Alcatraz. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss av Kalifornien. Långkallingar alltså - hallå!

Däremot får vi nöjet att spendera ett par dagar tillsammans med vår kompis Martin. Han är redan i San Francisco och hämtar upp oss på flygplatsen till vår stora lycka. I en liten Toyota cruisar vi sedan runt i vårt – eh, regniga – Kalifornien och hinner redan första dagen med vad vi kallar för Power-seightseeing. Vi äter fisk på ett torg i turisttäta hamnen Fisherman´s Wharf, fotar ett Golden Gate i dimma, kör ner för Lombard St som är världens krokigaste väg, spatserar i China Town, fascineras av de branta gatorna och de vackra husen, svär över våra blöta skor. Dag två har vi redan hunnit med så mycket att vi fortsätter att cruisa runt i stan och sedan spenderar hela eftermiddagen på ett café i hippiekvarteret Haight Ashbury. Vi är överens om att San Francisco är en fin stad och att det finns oändligt med vackra hus och mysiga kvarter att upptäcka. Havet runtomkring gör det bara ännu mysigare, även om det tydligen kryllar av vithajar.

Justja, Alcatraz. I stormvindar hålls vi fångna på den lilla ön Alcatraz som strax utanför San Francisco hyste supergangstrar som Al Capone på tiden då det begav sig. Stället är fuktigt, mörkt och kallt och skulle fostra staternas värsta brottslingar till att bli fromma medborgare…De starka strömmarna och hungriga vithajarna skulle hindra fångarna från att rymma till det vackra San Francisco som bara låg ett stenkast bort och varifrån man kunde höra skratten om kvällarna. Så vitt man vet var det aldrig nån som lyckades ta sig levandes över till fastlandet även om ett par våghalsiga rymlingar vid ett par tillfällen försökte sig på det hela…

/Marit 20 mars

Martin bakom lås och bom på Alcatraz.

Två Alcatraz-rymlingar på väg till San Francisco.

Ett Golden Gate i storm..(fick finare bilder också, men den här var den mest verklighetstrogna..).

Sjölejon i hamnen på Fisherman´s Wharf.

San Francisco by night från toppen av Twin Peaks, beundrat av Martin och Elin.

Lite gatukonst av Banksy som vi hittade i Chinatown.

Tillbaka i USA!

Seattle i norra Washington är ett Mecka för alla med musikintresse. Här föddes Jimi Hendrix, här bildades Nirvana, här finns det musikbarer för alla smaker. Vi bor på ett hostel fullt av människor klädda i alla möjliga stilar och med musikdrömmar inom alla möjliga genrer.

Eftersom vi bara har en dag och två nätter på oss innan vi tar flyget till San Francisco måste vi göra allt på kortast möjliga tid (i mesta möjliga spöregn). Första kvällen väljer vi puben rakt över gatan och möts av en mexikansk 19-åring som tack vare sin röst kallas för Johnny Cash junior. Det är bara tisdag och puben är knappt halvfull, men det är trevligt ändå.

Dag två går vi på Experimental Music Museum (EMP) och här får till och med jag och Elin våra 15 minuter i rampljuset. EMP kan vara en dröm som går i uppfyllelse för vem som helst! Efter att ha tittat på handskriva låttexter av självaste Kurt Cobain, spanat in Jimi Hendrix första gitarr samt testat på olika instrument i verklig studiomiljö – är det dags att äntra scenen. Vi blir infångade av en museiintendent som ger oss ”backstage pass” – rockgruppen ”The Icy Dice” är därmed bildad! Vi får välja varsitt instrument och blir därefter insläppta på ”scenen” av backstagepersonal. Med kompletta strålkastare riktade mot oss och med en vrålande publik är det bara att rocka loss totalt. Vi spelar en Beatles-cover på Twist and Shout och Elin går loss på trummorna medan jag jobbar hårt på elgitarren.The Icy Dice existerar bara i 15 min, men minnet av rockgruppen lever kvar desto längre… Efteråt får vi behålla plektrumet samt en varsin biljett till vår utsålda konsert. Magnifikt.

Fyllda av energi bestämmer vi oss för att vandra vidare i Seattles musikliv. Regnet öser fortfarande ner och det är iskallt på gatorna medan vi tar oss till musikkvarteret Capitol Hill. Där ätet vi japanskt (efter att ha blivit trummis har Elin svårt att släppa det här med pinnar och vill bara äta asiatiskt…) och går på jazzklubb. Vi och vårt schweiziske sällskap är de enda gästerna på den lilla hörnpuben, men med en varsin drink, djupa fåtöljer och med gatulyktorna utanför som enda ljuskälla känns kvällen väldigt gemytlig till tonerna av det lokala jazzbandet som spelar live.

Vad annars i Seattle? Vi hinner med att köa för en kaffe på världens första Starbucks (en kaffekedja som finns världen över), frossa i Cinnamon rolls (glaserade, gigantiska kanelbullar som kan vara det godaste fikabrödet världen skådat) samt posta våra skidkläder hem till Sverige. Nu hoppas vi på värme när vi kommer till San Francisco! För övrigt stöter vi två gånger på The Tallest Man on Earth (inte personligen men i andra sammanhang) i Seattles musikliv – heja Leksand!

/Marit 15 mars (numera rockstar...)

Vancouver är den ultimata staden. Punkt. Trots den kalla årstiden kryllar stan av söndagslediga kanadensare i allt från shorts till löparmössa. På havet ser man segelbåtar, flygbåtar, drakbåtar, kajaker och surfare. Längs strandpromenaden ser man löpare, cyklister, rullskidåkare och inlinesåkare. På bergen 30 minuter bort finns det skidåkare, brädåkare, snöskovandrare och skoteråkare.

Ottosson och jag känner naturligtvis pressen. Längst ner i ryggsäckarna hittar vi några avglömda träningskläder och spenderar dagen med underbar stadslöpning i Stanley Park. Vi springer oavbrutet längs med vattnet och ser stan från alla möjliga vinklar. Stanley Park är en central oas omgärdad av vatten och full av stora träd. Det är strand hela vägen runt och antalet sportaktiviteter verkar aldrig sina. Totalt blir löprundan ca 12 km – världen är som bäst när den får upptäckas i ett par springskor! Så sant som jag själv har sagt det, men ständigt glömmer bort det…

Vancouver skulle ha varit den där staden som ligger ungefär mitt i Sverige och erbjuder det perfekta jobbet som miljöingenjör. Då hade jag flyttat dit direkt. Ultimat var ordet.

/Marit 12 mars

Löptur längs English Bay.

Vancouver skyline.

Stanley Park.

Bäverjakt i Beaver Lake...

En episk dag. Förlåt Leksand, förlåt Luleå. Trots alla hockeyfrälsta byar jag lämnat har jag aldrig satt min fot på en arena. I Kanada kan jag inte längre säga nej.

Efter 16 timmar i buss – genom berg och över prärie – når vi ett regnigt Vancouver fem på morgonen. Förbi av trötthet snubblar vi in på ett McDonalds med WiFi och bokar det första bästa hostel vi hittar. I disig soluppgång promenerar vi in mot stan och kånkar svärandes Elins pjäxor i famnen. Casinot i hamnen har ännu inte stängt och de första morgonpigga löparna är redan ute. Kontraster i en storstad. Vi hittar vårt hostel, bjuds på frukost och tar en dusch. Pigga som aldrig förr passerar vi receptionen på väg ut genom dörren och Elin –frälst av fredagsmatcherna hemma i lilla Fernie- hinner slänga ur sig en fråga om kvällens NHL-möte i Rogers Arena. Som av en slump råkar receptionisten sitta inne på två biljetter med spridda platser. Två sekunder senare är diskussionen över och plånboken tömd – här ska göras debut på NHL-match! Av och med bröderna Sedin dessutom. Vi beger oss ännu raskare ut på stan och bestämmer oss för att utförska staden till fots till dess att matchen börjar. Vi besöker Science World (men vänder i dörren då stället kryllar av uppstoppade dinosaurier och speedade småkids), flanerar genom China Town, blir fotade av en turist i Gastown, köper matchtröjor i en souvernirbutik, äter indiskt ute på hippa Granville Island. Stan är regntung och kall, men fylld av vatten, vårblommor och vackra berg på avstånd.

Jaja. Den episka matchen. Över hela stan kryllar det av tjoande grön-blå-vita tröjor med hajar på. Här och var skymtar en och annan röd motståndartröja med stora C:n. Kvällens möte står mellan topplaget Vancouver Canucks och bottennoterade Montreal Canadiens (får jag redan på efter att ha hört mig för). Vi följer strömmen ner mot Rogers Arena och insuper doften av popcorn, öl och varmkorv. Arenan med sina 8500 platser är utsåld och vi sitter högt upp på läktaren i våra blåa tröjor. Stämningen är på topp och vi mumsar en jättekartong popcorn och dricker jättemuggar pepsi bara för att det hör till. Go Canucks! Sedinarna gör sitt jobb, men ändå förlorar Canucksen med 4-1 och de blå hajsupportrarna lämnar arenan innan slutsignalen ljuder. Vi är ändå nöjda med kvällen och börjar tycka att hockey är rätt kul! Kanske kan det bli en match hemma i Ejendahls arena nångång ändå…

Rogers Arena.

Elin som i E.

På rad i Chinatown.

Wo chi fan.

Vancouver.

Vy från bron (kan vara världens längsta) över till Granville Island.

Elin på NHL-match!!!

Ska det göras hockey, ska det göras på riktigt! Kanada, NHL, popcorn BIG..

Episod 2 i ”Från BC till Rio” har börjat! Utan skidor och utan hem, vad ska det bjudas på nu? En kort sammanfattning av den närmsta framtiden:

• Sushi, Redwood och storstadsliv i vackra Vancouver
• Nittiotalskläder, grunge och kaffe i Seattle
• Golden Gate, Alcatraz och paraplydrinkar i San Francisco (här ansluter även vår vän Martin ett par dagar)
• Löpning, sol och Neil Young längs Pacific Highway
• Poker, neon och Elvis i Las Vegas
• Glamour, kändisar och Venice Beach i Los Angeles

Som ett resultat av att vi föll pladask för det vackra landet Kanada, stannade vi 2 veckor längre än planerat. Nu hinner vi därför inte bila ner längs hela västkusten vilket var planen från början. Istället tar vi flyget mellan Seattle och San Francisco för att spara in lite tid. Roadtrip blir det ändå, men på betydligt varmare breddgrader. Bilfärden kommer att gå mellan San Francisco, Los Angeles, Las Vegas/Grand Canyon för att sedan återvända till Los Angeles och flyga till Mexico City den 7 april. Ohoj!