Det är öken
Kategori: Del 2
Nu så. Det är alltid häftigt att få uppleva nya saker. Idag ska vi få se öken. Vi tömmer kvartersbutiken på vatten, saftig frukt och nödgodis. Vi överväger konservmat men känner att det skulle vara att överdriva. På kusten vräker regnet ner och vindrutetorkarna går på max när vi rusar fram på motorvägen inåt landet. Efter 20 mil når vi Mojave som ska vara sista större samhället innan ödemarken. Vi köper lite extra vatten och kör förväntansfulla ut i en...regnig öken. Allså hallå igen, sen när regnar det i öknen? Vi fortsätter 10 mil till och tar sedan en förhoppningsfull bensträckare. Vi förväntar oss solsting på två röda sekunder, men får istället rusa tillbaka in i bilen för att hämta jackor mot de iskalla supervindarna. På håll skymtar vi 5000 m höga berg med snö på toppen. Vi börjar något besvikna inse att den här stenöknen inte kommer att bli så mycket varmare. Efter ytterligare 10 spikraka mil når vi söta Lone Pine som hyser ett par motell och trevliga restauranger. Lone Pine är det vanligaste stoppet för besökare som vill in i nationalparken Death Valley, om man inte vill sova i någon av de ghost towns (spökstäder) som då och då dyker upp längs vägen. Spökstäderna består av en samling vindpinade ruckel med urblåsta fönster och rostiga bilar på hög; övergivna minnen från guldletare som sökte lyckan här för hundra år sedan. Hursomhelst, vi är inte guldletare och vi ska till Death Valley, så vi tar in på ett motell i Lone Pine.
Trygghet i öknen - närmsta McDonalds ligger bara 12 mil bort.
Efter en natts sömn börjar det riktiga ökenäventyret – nu MÅSTE det bli öken. Death Valley är en nationalpark med de lägsta, torraste och varmaste punkterna i hela Nordamerika. Det känns som ett säkert tecken. Vi börjar tidigt på morgonen för att hinna korsa hela nationalparken. Bilen slingrar sig upp bland karga berg med höga klippor. Utsikten är bedårande och vi kan på håll skymta en dal med något som – hör och häpna – skulle kunna vara sand. Vägen blir snart spikrak och vi korsar det närmsta öken vi nånsin varit. Shortsen åker äntligen på och med vaksamma ögon efter skallerorm tar vi lite foton innan vägen återigen tar oss upp på höga höjder. Bilen rullar tungt upp mot toppen och övertygade om att vi hallucinerar kliver vi ur bilen för att – rulla snöbollar. Ja, helt riktigt, häruppe på toppen ligger ett tunt lager snö och vi förundras över kontrasterna i detta landskap. Toyota Yaris rullar sedan snabbt nedåt och på bara 30 min når vi något som sägs vara en av världens mest fotograferade platser. Från att nyss ha rullat snöbollar kliver vi nu ut i en - enligt alla konstens regler – riktig öken! Riktiga sanddyner av finaste kornstorlek breder ut sig mot horisonten och kontrasten är slående mot de snöbeklädda berg som finns runtomkring. Hettan är naturligtvis påtåglig men vi skuttar glatt ut i sandvärlden för att uppleva öken. Sanddynerna är mycket högre än de verkar och man får verkligen klättra uppåt för att nå toppen på en sanddyn. Kammarna mellan topparna har perfekt formade vinklar och det känns nästan som att förstöra öknen när vi pustar fram i sanden.
Snö på högsta passagen.
Ökenvandringen blir längre än planerat – tillbakavägen känns bra mycket tyngre än de jublande jämfotahoppen vi ägnade oss åt i början. Men vi klarar oss undan både solsting och skallerorm så vi är nöjda över att äntligen ha fått uppleva öken. Resten av bilfärden tar oss igenom det karga landskapet med häftiga berg och platta dalar. Inget liv verkar finnas och som geolog är området ett paradis, men personligen kan jag bara önska att jag mindes mer från mina miljögeologikurser från universitetet…
Häftigast efter sanddynerna är Devil´s Golf Course som är en gigantisk saltöken (och inte en golfbana som namnet antyder). Sylvassa saltformationer breder ut sig i det som tidigare var en sjö. Stället är minst sagt ogästvänligt och man vill helst inte snubbla. I samma område finns även Badwater som är Nordamerikas lägsta punkt med 86 m under havet.
Saltöknen Devils Golf Course.
Efter en heldag i Death Valley kör vi snustorra och med skorna fulla av sand ut ur nationalparken. Radion börjar äntligen funka igen och vi kan sluta sjunga ökenrelaterade sånger såsom Kung av sand, Oasis och Tina Turner (ja, fundera på den ni). Vi dricker en kopp kaffe av amerikanska mått och är därefter så speedade att vi lyckas köra hela vägen till Las Vegas.
Från öken till party. Fortsättning följer…
