Peruansk panflöjtsrock på 4200 m höjd
Kategori: Del 3
Vi hade sett fram emot en arenarockskonsert på Kaliforniska solkusten.
Det blev inte så.
Men när vi står på 4200 meters höjd och pumpar panflöjt känns livet sådär fnittrande oväntat. I vad som känns som en taskig lagerlokal där vi (tio förvirrade turister med lika många språk som modersmål) sitter uppradade längs väggarna som på skoldisko och där alla köper en cola mest för att det skulle vara pinsamt annars, är stämningen inte direkt påfallande festlig. Något obekväma i lånade folkdräkter skrattar vi lite förläget åt varandras på tok för långa västerländska ben i de korta yllekjolarna och varma ponchosarna. Att jag och Elin som enda kvinnor av någon outgrundlig anledning dessutom blivit tilldelade ponchos istället för klänningar, gör det hela möjligen något mer avspänt. (Även om vi bli besvikna när vi kommer till ”festen” bara för att genast upptäcka att alla andra tjejer fått fina kjolar). Men när bandet äntligen stämt sina banjos och kliver upp på lastpallarna, sjunger plötsligt världen från sluttningen av ett peruanskt berg! När panflöjten ljuder springer vår ”mamma” ut på dansgolvet och tar tag i våra armar. Med ens dansar alla de västerländska gräshoppebenen ringdans i takt till banjo, trumma och panflöjt. Det är otroligt vackert och fantastiskt roligt. Huvudvärken försvinner i ett nafs och utanför är stjärnhimlen den klaraste nånsin – vintergatan lyser kritvit mot den becksvarta himlen.
Panflöjtsparty i lagerlokal på 4000 m höjd!
Arenarock i all ära – men peruansk ”disco danzing” med panflöjtsrock – det får man banne mig bara en gång i livet. Turistigt eller ej! Lyckliga vinglar vi hemåt på colafyllda magar, varma av tjocka ponchos och omgivna av den klaraste stjärnhimlen.
