- Från B.C. till Rio

Okej, vi ska vara ärliga. Vi åker på en turistresa. Med namnlappar, flygplats-pick up, all-you-can-eat-buffé und alles. Heder åt backpackerns oupptrampade spår, men efter ivriga påtryckningar från vår hotellägare Max hoppar vi på hans hastigt ihopsatta turförslag som ska ta oss kors och tvärs över Peru. Marit vill bocka för måstet poncho, panflöjt och packåsna. Redan första dagen försover sig dock Max och vi missar både frukost och kvitto på betalningen. I pappas Merca (ska det visa sig) skjutsar Max i turbofart ut oss mot flygpatsen. Livrädda för att ha stängt en bildörr för sista gången hör vi en fasansfull smäll, slår huvudena i taket och – kör vidare som om inget hänt. Efter en kilometer pyser den sista luften ur och Max börjar bli medveten om det konstiga ljudet från bakre delen av bilen:

- Fuck man! What can I do?!

Eh, byta däck kanske?

Max är dock inte en man med tummen på rätt sida av handen och Banke rullar upp skjortärmarna medan Elin får pumpa domkraft. En uppenbart nervös Max springer till fots den sista biten till flygplatsen för att köpa (ska det återigen visa sig) flygbiljetterna som tydligen ännu inte är köpta. Med Bankes oljesvarta händer och med packningen på ryggen kan vi till slut gå den sista biten medan Max tacksamt (men fortfarande orolig över pappas merca) kan rulla hemåt med ett reservdäck stadigt på plats.

Nåväl, innan allt det här händer spenderar vi ett par dagar i ett vintrigt Lima, huvudstaden i Peru. Lima är en häftig stad fylld av kontraster mellan surfare i våtdräkt, branta varning-för-jordskred-sluttningar och höga skyskrapor. Banke och Elin står i kö för paragliding (skärmflygning), men får ge upp när solen dalat och vinden fortfarande är lika obefintlig. Vi äter ceviche – underbar kallsoppa gjord på lime och marinerad rå fisk. Havet är kallt, horisonten disig och luften torr av den omgivande öknen. Det är vintermånad i Lima, men ändå är det varmt på dagarna och staden blir nästan lite mystisk av allt det torra och kalla.

Elin och Banke njuter av ett Lima i solnedgång.

Branta sluttningar leder direkt ner från skyskraporna till havet i Lima.

Paragliding, surfing och storstadsliv i Lima.

Åter till Max turistresa. Efter att Max rullat hemåt med sitt reservdäck möts vi av nya guider så fort vi går av eller på ett nytt transportmedel – ”Mr Anderson” (Banke)-skylten finns vart vi än vänder oss i landet. Programmet (som Max hastigt klottrat ner på en avriven pappersbit) är späckat. Under en veckas tid spenderar vi livet i Perus högland. Vi sätter höjdrekord (4300 m), lär oss allt om inkaindianer, köper fler mössor än vad vi möjligt kan bära, leker arga-leken med spottande lamor, ser vackra landskap i oändlighet. Somliga lider av konstant huvudvärk och bultande puls – den höga höjden gör sig ständigt påmind för den som inte ger sig tid för acklimatisering. Lunch är påfallande ofta bortprioriterat på det späckade schemat, men vi tuggar kokablad som är Perus mirakelmedel mot allt vad smärta, hunger och höjdsjuka heter. För den som gärna inte hoppar över ett mål mat och som dessutom inte känner huvudvärken ge vika det minsta, kan dock mirakelmedlets verkan diskuteras. Vi ser solen gå upp över ett mäktigt Machu Piccu; möjligtvis den vackraste lokalisering av bostad man kan välja. Guiden slår snabbt undan myten om Machu Piccu, det vill säga att staden skulle vara den mäktigaste och viktigaste staden under Inkatiden. Det var den inte – Machu Piccu beboddes bara av bönder. Och var mest ett stopp på vägen längs inkaleden som slingrade sig tvärs över hela Perus bergslandskap. Men besviken eller inte, utsikten är bedårande och läget fantastiskt. Här hade man knappast haft något emot att harva majs och valla lamor dagarna i ända.

Vi gör en topptur (under fyra av programmets sällsynta fria timmar) upp på det riktiga Machu Piccu, dvs berget som gett staden dess moderna namn. Utsikten är om möjligt ännu vackrare för nu ser vi snöklädda toppar och glittrande floder. Vi går upp direkt efter soluppgången och får dessutom ha berget mer eller mindre för oss själva – ett tips för den som vill hitta en egen oas i den 2000 turister fyllda tempelstaden.

Vi går på fler marknader, lär oss om vävning, växtfärgning och hemliga mönster, köper ännu fler mössor, lär oss skillnaden mellan ull från alpacka och ull från babyalpacka, köper ännu en mössa nu när vi vet skillnaden, känner hungern, tuggar lite kokablad. Utanför bussfönstren är landskapet magnifikt. Vi ser majsfält, quinoafält, potatisfält. Potatis är landets nationalknöl och nästan varje guide vi möter lyckas på något sätt stolt klämma in att landet huserar fler än 4000 knölsorter. Bakom majsfälten tronar gräsklädda berg och gnistrande glaciärer upp sig. Ingenstans finns traktorer och överallt går människor dubbelvikta över fälten, skördandes med verktyg vi inte sett på hundra år. Kvinnorna har flätor långt ner på ryggarna och kläderna är färgglada och tjocka mot den starka kylan. När vi kommer till sjön Titicaca kan vi se Bolivia på avstånd – bergstopparna där är över 6000 meter och sjön i sig själv ligger på kaxiga 4000 m. Vi följer turistströmmen ut till flytande öar uppbyggda av vass och på natten sover vi hos en lokal familj på en ö (en riktig ö) utan vägar och där tystnaden är så fridfull att vi skulle kunna stanna i flera dagar. Vi blir bjudna på måltider baserade på potatis och rotfrukt och på kvällen får vi låna en poncho för att värma oss.

Poncho, panflöjt, packåsna – och potatis - check. Det enda vi saknar i Peru är en ordentlig vandring i det vackra landskapet, men det får bli en annan gång. Efter Max superturistresa finns det inte mycket kvar att lära sig ifråga om alpackor och inkatempel, så vi konstaterar nöjt att nästa resa kan ägnas åt vandring, medhavd matsäck och tältning framför hotell i mellanklassen. Åter till backpackerlivet.

Elin och Banke på stadig mark bland bergen kring Machu Piccu...

...eller...?

Phu! Banke kom tillbaka. På väg upp för Machu Piccu. På avständ ser man glaciärer.

Vackra bergsblommor.

Memoarerna får en himla knuff med denna strålande utsikt. Klockan åtta på morgonen, vindstilla och i princip ensamma 800 m över inkastaden Machu Piccu.