Från B.C. till Rio

Till Rio de Janerios sämre sidor hör klasskillnaderna, de farliga favelorna, de timslånga trafikstockningarna. Till de bättre sidorna hör de lummiga klipporna, de kilometerlånga stränderna, den totala mixen av människor, det öppna havet, det tropiska klimatet.

För att uppleva det mesta av Rio de Janeiro går vi på fotbollsmatch mellan hemmalaget Flamengo och Inter. Det är en folkfest att ge sig in ett svart-röd-randigt hav av tjoande Flamengo-fans. På läktarna såväl som på gatorna ljuder sambatakter, trummor och portugisiska hejaramsor.

På söndagen hyr vi tandemcyklar och vinglar längs Ipanema Beach, klassiska Copacabana och runt Lagoa Rodrigo de Freitas. Ett måste i ett söndagsledigt Rio - de milslånga cykelvägarna är en annan aldrig sinande ström av bikinis, badshorts och söndagsglassande brassar.

En annan dag vandrar vi längs gatorna i Santa Teresa. Någon gatukonst stöter vi som utlovat alrig på, men lugnet och de smala gränderna är tillräckligt för att få en behaglig promenad. I sista stund stöter vi dessutom på gatukonst av högsta kvalité när den svenska flaggan och självaste Globen plötsligt tronar upp sig på en grådaskig mur. Som en hyllning till Brasiliens första världsmästartitel i fotboll har någon målat dessa svenska nationalsymboler som ett tecken för året 1958 då Brasilien påbörjade sin långa svit av världsmästartitlar.

Sista dagen hänger sig Elin och Elin åt hängflygning. Vinden är mer befintlig än vid det senaste försöket i Lima och totalt orädda rusar Elin och Elin äntligen ut för ett stup och landar tio minuter senare helt lyriska på marken.

Samma kväll avslutar vi vår fyra månader långa resa med det mäktigaste man kan göra. Tillsammans med våra lokala vänner trampar vi genom nattsvartaste regnskog upp på klippan Pedra Bonita för att inlindade i handdukar och tröjor se solen stiga över en av de vackraste städer vi sett. Med utsikt över stadsdjungeln, skyskraporna, jesus-siluetten i horisonten och de tusentals lamporna längs Copacabana Beach är Rio de Janeiro en storstad svår att inte bli förälskad. Ett vackert avslut på en fin resa.

 Obrigada Brasil!

 PS. Efter en vecka i Rio kan vi bara fråga oss en sak – var finns kaffet? Med förhoppningen om att exportera ett smärre tankfartyg fyllt med ädlaste kaffe hem till Sverige, får vi besviket åka tomhänta till flygplatsen. Kaffe liksom - är det inte det Brasilien handlar om näst efter fotboll och minibikinis? Kanske är det i Amazonas som kaffet finns. Vi vet inte. 

Med bilen kan man ta sig till folktomma stränder bara nån timme utanför Rio.

Kokosnötsboll!

Tandem längs Ipanema och Copacabana.

Fotboll i Flamengo-tröjor.

Elin spanar in delfiner.

Elin, Marit, Elin. Tack för oss Brasilien!

Fantastiska Fernie är förbi. Vill här passa på att tacka alla inblandade i avskedsmiddagen, det känns underbart att ha fått leka skibum i 6 veckor tillsammans med er! Nu är dock puderskidorna sålda och pjäxorna inlämnade på Frälsningsarmén. Med googlebränna, ömma knän och några extra fotknölar lämnar vi med sorg i hjärtat Fernie. Vi kan enkelt konstatera att hit vill vi komma tillbaka – både sommar och vinter! Att bo på golvet i ett pingisrum känns som rena lyxen när man har bergen alldeles utanför…Likaså kan man med glädje trängas i köket en morgon när puderhetsen är maximal och allas toast liksom inte kan hoppa ur brödrosten tillräckligt fort. Att leta efter sina vantar bland tiotusen andra vantar känns också helt okej när Jessica, Tyler eller Måns tutar i varsin truck utanför dörren, redo att med peppande musik (allra helst Awolnation med Sail ) köra upp på berget. När man sedan väl har satt sig i Elk Chair och kontrollerat att alla är någorlunda med och vakna, kan man återigen konstatera att livet är rätt fint. Och skulle det inte vara solsken just för dagen, kan man alltid ta en kaffe med kolakaka på Lost Boys Café, njuta extra länge av varma koppen och matsäcksmackan på Daylodge eller helt enkelt utbyta lite information om livet i byn. Kort sagt, tack till alla i kollektivet på 17 Ridgemont Drive för att vi fått nöjet att bo hos er och till andra som vi mött på vägen!

Gänget i backen.

The Jessicas.

Elin splashar nerför Snake Ridge.

Jessica.

Äntligen snöar det igen. Fernies puderkung Griz (enligt legenden en pojke född i ett grizzlybjörnside vintern 1879) tycks ha vaknat till liv. Varje dag får jag och Elin höra om ”Champagne Tuesday”, tisdagen den 17 januari då det föll 80 cm snö på ett dygn och som i folk i Fernie redan benämner som historisk. Snö upp till midjan och 30 minusgrader. Det var en vecka innan vi kom. Sen dess har Griz varit osynlig.

Men hur som helst, nu faller det ett par centimeter varje natt och skidåkningen blir genast mycket roligare.

En av dagarna tar vi östra kammen ner i Cedar Bowl och leker oss ner i snö alldeles lagom för våra ambitioner och lutning alldeles perfekt för våra begränsningar.  Hela gänget sprids ut som spelkulor över berget och allt är perfekt tills det tar tvärstopp i hjärnan.

Ett stup. Ett regelrätt stup. I mina ögon. Elin flyger fram som en pil och plötsligt står jag och vinglar på något som inte är något annat än en smal passage ner till nästa snöfält. Passagen är lika smal som två par skidor och rymmer inga hederliga plogsvängar. Jag totalvägrar. Spelkulorna är som bortblåsta, utom Elin som skymtar långt nere i dalen.

Jag backar. Åker ner en bit. Klättrar upp igen. Suckar. Backar en gång till. Försöker peta av mig skidorna men inser att de kommer att rulla ner en bra bit innan de skulle stanna. Typiskt.

Jag sätter mig ner. Hasar utom all heder i världen ner på rumpan en meter. Håller kramapktigt i en rot. Hasar krampaktigt ner till nästa rot. Blir sittandes/liggandes i nästintill lodrätt position och kan varken ta mig upp eller ner. Hör ett grymtande och tittar rakt upp på en gubbe som står en meter ovanför (ständigt dessa pensionerade kanadensare som liksom tar luften ur min illusion om att ägna mig åt något som man skulle kunna kalla för extremsport):

-          Are you okay down there?

-          Yes. Just go ahead. (Ganska irriterad).

-          What´s that?

-          Just go. Just go, please.

Pensionärsgubben tar fart och försvinner smidigt iväg som en gammal avdankad friåkare. Tänk om man kunde få vara så frisk när man blir gammal.

Men då ska jag väl först överleva det här.

Inget annat återstår än att släppa taget om sista roten och hasa ner sista biten. Arg som ett bi kan jag slutligen resa mig upp och sätta händerna i stavarna. Det som återstår är visserligen brant, men brett och med fin snö. All heder är som bortblåst och jag är ganska glad att mina spelkulekompisar rullat ut åt olika håll. Det här stannar mellan mig och pensionärsgubben.

Andra dagar är mer lättsamma. Mellan skidåkningen går vi på bio, spelar tisdagsbingo, äter burgare, tittar på hockey, joggar runt i byn, träffar människor med hjärta för snö. Det är svårt att hålla reda på dagarna, men vi vet åtminstone att det är februari så därför bakar vi semlor en dag. En annan dag har vi italiensk middag med familjen. Vi läser böcker, facebookar och äter choklad. Precis som överallt annars.

Så länge livet inte hänger på två rötter i ett stup på klippiga bergen så känns vardagen väldigt bra! Hoppas Griz håller sig vaken ett par veckor till…

/Marit

Tidigt en måndag morgon i Fernie, 4 mil från gränsen till USA.

Fem tjejer är så övertaggade att luften pyser ur däcken och vi tvärnitar på närmsta bensinmack. En kulkagge till långtradarchaffis blockerar hela tryckluftsstationen med sin gigantiska lastbil och vi tutar ilsket för att komma fram. Han svarar muntert att det tar en timme innan han kan flytta på sig och avslutar därefter meningen med ett legendariskt:

-          It sucks to be you.

Diskussionen är över. Vi susar skumpande mot amerikanska gränsen och ser dagen gry över bergen. Nervösa som en borttappad skolklass bromsar vi in på tullen och svarar nekande på den morgonpigge tulltjänstemannens rappande om narkotika, vapen, alkohol och grönsaker. Medan uniformerna stämplar våra pass under ett foto av Barack Obama himself tittar vi storögt på affischen över United States Most Wanted. Karro suckar lättat över att efter sitt senaste besök som femåring inte vara med på listan över staternas mest eftersökta banditer .

Med gröna kort i våra händer gör vi storstilad entre på amerikansk mark. Swedish invasion, säger uniformen. Be aware, svarar Stor-Jessica sammanbitet.

Nu är det roadtrip deluxe. Lill-Jessica poppar nittiotalstechno och vi drar ner mössorna över öronen och sätter solbrillorna på näsan. Vägen är snustorr och solen står högt. Vi är så coola att vi funderar på att fortsätta hela vägen ner till Mexiko.

Officiellt är vi i USA för att åka skidor i Whitefish, men i hemlighet ska vi smuggla hem en snowboard från ett postkontor i Eureka. Vi passerar ändå Whitefish och stannar i byn för en typisk amerikansk frukost med kaffe, bagels och bacon. Vi glömmer Elin på toaletten och hon hör hur ryktet genast sprider sig från servitrisen till stamgästen om utlänningarnas ankomst och ärende i det lilla samhället. Mätta, belåtna och direkt hyperaktiva av allt kaffe sätter vi av i högsta fart mot Kalispell – ett Ullared på amerikanska. Ullaredshetsen är maximal och vi shoppar allt från sy-kit på Dollarstore (allt i butiken för 1 dollar) till sprillans springskor på allt-i-allo-outlet. När ångesten börjar smyga sig på åker vi tillbaka till Whitefish och dränker sorgerna i äkta hamburgare stora som tefat och goda som sommarkvällar.

Nöjda över dagen vänder vi lyktorna mot Kanada igen. Men innan vi lämnar Whitefish hinner vi med dagens stora misstag. Efter att ha väjt för en amerikansk jätteekorre släntrar vi in på Liqour Store för att köpa en varsin flaska alkholhaltig dryck. Intet ont anande följer vi de restriktioner vi tror vi kan och brummar vidare mot Kanada med en varsin flaska i bagaget. Med nöd och näppe hinner vi borsta luggen innan våra ansikten ska komma att hamna på USA:s Most Wanted…

Tillbaka i Eureka stannar vi för att smörja in läpparna med idominsalva och doppa toppluvorna i snö – allt för att se ut som ett glatt gäng som precis checkat ut från afterskin. Vi klipper bort prislapparna från de nyinköpta tröjorna och klär på oss så mycket vi kan av det vi köpt. (Varor som tas in i Kanada måste man annars skatta för). Väl vid gränsen möts vi av en gravallvarlig uniform som genast skickar in oss på kontoret när vi obekymrat visar upp våra flaskor. Karro som inte kan tänka på annat än sina nyinköpta Asics-skor hoppar jämfota in på kontoret för att ingen ska hinna fatta misstankar om de kritvita löpardojjorna. Löpardojjor är dock det sista den jättearge uniformen bakom disken ägnar sig åt. Med gravallvarlig min förklarar han att det är 48 timmar i USA som gäller för införsel av alkoholhaltiga drycker.

Det har inte gått 48 timmar sen vi blev dissade av en långtradarchaffis i Fernie. Vi har precis ägnat oss åt spritsmuggling!

Queen Elizabeth ser plötsligt väldigt bister ut där hon tittar ner på oss från fotot. Gravallvarliga uniformen kräver oss på 120 dollar. Vi fattar ingenting och ser ut som spöken i ansiktet. Skojar han?

Jag väntar på gapskrattet som aldrig kommer.

Uniformen skojar inte. Efter en evighetslång minut släpper han dock igenom oss med ett varningens finger.

Karros löpardojjor bryr han sig inte det minsta om.

Tjejskaran tumlar ut, sätter sig i bilen och pustar långsamt ut samtidigt som bilen sätter full fart hem mot Fernie. United States Most Wanted får klara sig utan porträttet på fem svenska tjejer med panik i blicken.

Spritsmuggling, skattefiffling och Ullared – allt på en och samma dag. Mexiko får vänta.

/Marit

Dag 1 var en prova-på-dag. Dag 2 var okej. Dag 3 är en nära-döden-upplevelse.

Hur mycket mjölksyra kan ett par lår ha?!

Det bränner, svider och trycker i varenda sväng och både jag och Elin pausar mer eller mindre var tionde meter. Låren känns som bomber som hotar att brisera om de inte får ät-och-sov-paus efter varje puckel. Man kan aldrig göra för många benböj på försäsongsträningen gott folk! Stackars Karro som guidar oss runt i systemet får spendera dagen i väntans tider, men skidvan som hon är sedan en månad tillbaka tröstar hon med att mjölksyran blir bättre efter ett par dagar…Inskrivningen på Fernies gym får vänta till dessa dagar passerat – undr tiden läser vi böcker och äter jägarblandning tills vi somnar innan klockan hunnit slå tio. Apropå jägarblandning finns det fantastiska saker att köpa på lösvikt här i Kanada – allt från havregryn och mjöl till färdiga nötblandningar perfekta att ha i skidåkarfickan.

Nu hoppas vi på att slasket ska fly sin kos och att vinterkängorna ska få torka. Vi kom inte hit för åka forsränning nerför villagatan till 2nd Avenue och Skier pick up!

/Marit 30 jan

…är de nyinköpta skidorna. Allt för det kanadensiska pudret. Berget ligger en kvarts bilresa bort och i Kanada är det lifta som gäller. Med tummen i vädret på slaskiga Highway trängs färgglada säsongare sida vid sida. Att lifta är så vanligt att det till och med finns en skylt för ändamålet – Skier pick up. Härifrån slussas skidåkarna upp på berget i några av landets tusentals landrovers. Bortsett från själva syftet att bli transporterad är liftandet ett ypperligt tillfälle att öva upp engelskan och bekanta sig med ortsbefolkningen. En gruvarbetare från Victoria berättar att om han kommit till Fernie för 20 år sedan hade han aldrig flyttat härifrån, en pensionerad man räknar glatt upp årets hitintills 60 skiddagar, en äldre tant blir bekymrad över våra genomblöta springskor i januarislasket.

Att åka skidor i Kanada för ju med sig någon form av respekt. Saligo äro de ögon som hänfört berättat om det legendariska pudret i landet på andra sidan. Med en viss nervositet gör vi därför entre  – medvetet eller omedvetet – i grönmarkerade backen Bambi. Det är väl också ungefär så jag känner mig – ute på hal is. Vi svävar dock nedför barnbacken utan större skavanker och kan lättat transportera oss upp på högre höjder. Kanadensarna är för övrigt så omåttligt trevliga att de till och med införskaffat mänskliga kortavläsare vid liften. Dessa så kallade lifties scannar glatt av liftkorten och tipsar gärna om var snön är bra för dagen innan man ens hunnit fråga. Ingen automatik här inte.

De saliga ögonen får plötsligt rätt, när vi under skiddag 2 plötsligt råkar ta oss över nollgradersgränsen och allt blir knäpptyst och skidorna går mjukt i snön. Vi är plaskvåta av spöregn i femgradigt Fernie, när liften glider upp på höjder där temperaturen sjunker under nollan. I total dimma och med förfrysta jackor hårda som pansar inser vi att vi ganska snabbt vill ta oss ner igen. Vi sicksackar oss sakta fram i dimman och svär tyst över vinden, när allt plötsligt blir så där knäpptyst. Någonting känns annorlunda och vi tittar storögt ner på våra skidor. Det är inte djupt och inte långt, men det är pudersnö och tillräckligt för att våra pansarjackor ska trotsa dimman igen. Och igen. Och igen…

Fernie så här långt bjuder på tomma liftar, mysig skogsskidåkning och härliga bowls – ”skålar” i berget som var och en innehållar egna liftar och egna skidsvängar. Det är väl knappast någon mästerkatt som tar sig nerför berget i dagsläget, men det finns förhoppningar om att de rosa, feta och bångstyriga lössnöskidorna så småningom ska få bukt på den kanadensiska snön. Att ha ett sådant här 6 veckor långt projekt framför oss känns helt fantastiskt!

/Marit 29 jan

Så är det dags. Utrustade med skidor, backpackryggsäck och ett helt bibliotek pocketböcker korsar vi Atlanten i en jumbojet. Pjäxorna tar vi som handbagage och Elin tvingas i sista stund sätta hjälmen på huvudet för att få ombord alla saker på flyget.

Vi landar på en heltäckningsmatta i Calgary, ler fånigt till alla vi möter och hoppar på första lokalbuss in mot stan. Staden känns märkligt svensk – enplansvillor i mexitegel, cypresser på garageuppfarterna, kvällsöppna korvkioskar med kombinerad thai-take-away. En sak skiljer dock och det är skyskraporna i centrum som plötsligt ploppar upp bland enplansvillorna – lustigt att bygga på höjden i ett land med yta stor som galaxer.

Efter 18 timmar i luften  går den vidare bussresan till Klippiga bergen snabbare än en blinkning. Vi sover oss igenom 6 timmar kanadensisk prärie och vaknar utslängda på en mack i utkanten av gruvstaden Fernie. Stans enda taxi går i skytteltrafik och efter en kort väntan är det vår tur att skjutsas ut till vårt kollektiv på Ridgemont Drive. Vi blir välkomnade med bäddade sängar i husets pingisrum och stupar i säng fem på morgonen, 28 timmar efter tunnelbanan från Hässelby gård.

Flickorna vi bor hos väcker oss med amerikanska pannkakor täckta av lönnsirap och äntligen får vi se det Stora Landet i dagsljus. En blå himmel och konturerna av klippiga berg i alla riktningar känns som den perfekta starten på den långa resan…Vi är i B.C.! Totalt jetlaggade sover vi en stund och avslutar sedan första dagen med det enda självklara; iskall öl och kanadensisk hockey i lokala rinken – ska det göras, ska det göras på riktigt! Go Ghostriders.

Fernie är det första stoppet på resan genom de amerikanska kontinenterna. Om jag var livrädd men fullkomligt övertygad när jag åkte, känns det enbart fullkomligt övertygande nu. Det enda uns livrädsla som finns kvar får morgondagens skidsvängar i Klippiga bergen avgöra...

/Marit 28 jan