Livrädd och fullkomligt övertygad
Kategori: Del 1
Så är det dags. Utrustade med skidor, backpackryggsäck och ett helt bibliotek pocketböcker korsar vi Atlanten i en jumbojet. Pjäxorna tar vi som handbagage och Elin tvingas i sista stund sätta hjälmen på huvudet för att få ombord alla saker på flyget.
Vi landar på en heltäckningsmatta i Calgary, ler fånigt till alla vi möter och hoppar på första lokalbuss in mot stan. Staden känns märkligt svensk – enplansvillor i mexitegel, cypresser på garageuppfarterna, kvällsöppna korvkioskar med kombinerad thai-take-away. En sak skiljer dock och det är skyskraporna i centrum som plötsligt ploppar upp bland enplansvillorna – lustigt att bygga på höjden i ett land med yta stor som galaxer.
Efter 18 timmar i luften går den vidare bussresan till Klippiga bergen snabbare än en blinkning. Vi sover oss igenom 6 timmar kanadensisk prärie och vaknar utslängda på en mack i utkanten av gruvstaden Fernie. Stans enda taxi går i skytteltrafik och efter en kort väntan är det vår tur att skjutsas ut till vårt kollektiv på Ridgemont Drive. Vi blir välkomnade med bäddade sängar i husets pingisrum och stupar i säng fem på morgonen, 28 timmar efter tunnelbanan från Hässelby gård.
Flickorna vi bor hos väcker oss med amerikanska pannkakor täckta av lönnsirap och äntligen får vi se det Stora Landet i dagsljus. En blå himmel och konturerna av klippiga berg i alla riktningar känns som den perfekta starten på den långa resan…Vi är i B.C.! Totalt jetlaggade sover vi en stund och avslutar sedan första dagen med det enda självklara; iskall öl och kanadensisk hockey i lokala rinken – ska det göras, ska det göras på riktigt! Go Ghostriders.
Fernie är det första stoppet på resan genom de amerikanska kontinenterna. Om jag var livrädd men fullkomligt övertygad när jag åkte, känns det enbart fullkomligt övertygande nu. Det enda uns livrädsla som finns kvar får morgondagens skidsvängar i Klippiga bergen avgöra...
/Marit 28 jan
