Från B.C. till Rio

Nu blir ingenting någonsin sig likt mer. Från och med nu kommer Banke aldrig sluta prata om dagen då han gjorde tunnel på en brasse. En riktig brasse. Under en riktig Sverige-möter-Brasilien-match på en riktig Brasilien-är-ett-paradis-strand. Upptakten på vår Brasilien-vistelse är med andra ord klockren och vi lär känna ett par brasilianare som ska komma att bli våra bästa guider under vår tid i landet.

Fotbollsturnering mellan Sverige och Brasilien.

Den första veckan i Brasilien spenderar vi alltså på en paradisö två timmar söder om Rio de Janeiro. Det är lågsäsong och folktomt vilket passar oss ypperligt. Ön är en enda stor djungel med höga berg och två uppskjutande klippor som ser ut som papegojhuvuden på avstånd. Längs öns alla sidor ligger sagolika sandstränder som man kan nå antingen med båt eller genom ett par timmars djungel-trekking. Bilar är ett obefintligt faktum, om man bortser från byns ambulans, polisbil och sophämtning. Ytterligare en anledning att kalla ön för paradisö alltså.

På Ihla Grande (som ön heter) får vi även sällskap av Elins kompis Elin och äntligen får jag och ursprungs-Elin anledning att känna oss något backpacker-solbrända jämfört med de två nykomlingarna (Banke inräknad).

I en veckas tid ägnar vi oss åt livsfarliga caipirinas, svettig djungelvandring och avkopplande solbad på kilometerlånga och öde stränder. Bäst är Lopez Mendes som nås genom att korsa ön och där sanden och vattnet gör den till en av de vackraste stränder vi nånsin varit på. Vi njuter av att göra absolut ingenting efter fyra månader på resande fot och laddar något ångestfyllda upp inför den stundande hemresan. Under vår tid på ön gör vi även två dyk i det atlantiska havet. Vattnet är lite grumligt efter några dagar av storm ute till havs, men sikten är ändå helt okej och vi ser en del fiskar även om de är betydligt färre än i Costa Rica. Våtdräkterna är tjockare än de vi tidigare haft och väl uppe på båten huttrar vi i lamullströjor – något jag kanske lovade att jag inte skulle nämna i min redogörelse över paradisön…

Härlig trekking genom djungel och längs avlägsna stränder för att komma till Lopez Mendes.

Vi hade sett fram emot en arenarockskonsert på Kaliforniska solkusten.

Det blev inte så.

Men när vi står på 4200 meters höjd och pumpar panflöjt känns livet sådär fnittrande oväntat. I vad som känns som en taskig lagerlokal där vi (tio förvirrade turister med lika många språk som modersmål) sitter uppradade längs väggarna som på skoldisko och där alla köper en cola mest för att det skulle vara pinsamt annars, är stämningen inte direkt påfallande festlig. Något obekväma i lånade folkdräkter skrattar vi lite förläget åt varandras på tok för långa västerländska ben i de korta yllekjolarna och varma ponchosarna. Att jag och Elin som enda kvinnor av någon outgrundlig anledning dessutom blivit tilldelade ponchos istället för klänningar, gör det hela möjligen något mer avspänt. (Även om vi bli besvikna när vi kommer till ”festen” bara för att genast upptäcka att alla andra tjejer fått fina kjolar). Men när bandet äntligen stämt sina banjos och kliver upp på lastpallarna, sjunger plötsligt världen från sluttningen av ett peruanskt berg! När panflöjten ljuder springer vår ”mamma” ut på dansgolvet och tar tag i våra armar. Med ens dansar alla de västerländska gräshoppebenen ringdans i takt till banjo, trumma och panflöjt. Det är otroligt vackert och fantastiskt roligt. Huvudvärken försvinner i ett nafs och utanför är stjärnhimlen den klaraste nånsin – vintergatan lyser kritvit mot den becksvarta himlen.

Panflöjtsparty i lagerlokal på 4000 m höjd!

Arenarock i all ära – men peruansk ”disco danzing” med panflöjtsrock – det får man banne mig bara en gång i livet. Turistigt eller ej! Lyckliga vinglar vi hemåt på colafyllda magar, varma av tjocka ponchos och omgivna av den klaraste stjärnhimlen.

Okej, vi ska vara ärliga. Vi åker på en turistresa. Med namnlappar, flygplats-pick up, all-you-can-eat-buffé und alles. Heder åt backpackerns oupptrampade spår, men efter ivriga påtryckningar från vår hotellägare Max hoppar vi på hans hastigt ihopsatta turförslag som ska ta oss kors och tvärs över Peru. Marit vill bocka för måstet poncho, panflöjt och packåsna. Redan första dagen försover sig dock Max och vi missar både frukost och kvitto på betalningen. I pappas Merca (ska det visa sig) skjutsar Max i turbofart ut oss mot flygpatsen. Livrädda för att ha stängt en bildörr för sista gången hör vi en fasansfull smäll, slår huvudena i taket och – kör vidare som om inget hänt. Efter en kilometer pyser den sista luften ur och Max börjar bli medveten om det konstiga ljudet från bakre delen av bilen:

-          Fuck man! What can I do?!

Eh, byta däck kanske?

Max är dock inte en man med tummen på rätt sida av handen och Banke rullar upp skjortärmarna medan Elin får pumpa domkraft. En uppenbart nervös Max springer till fots den sista biten till flygplatsen för att köpa (ska det återigen visa sig) flygbiljetterna som tydligen ännu inte är köpta. Med Bankes oljesvarta händer och med packningen på ryggen kan vi till slut gå den sista biten medan Max tacksamt (men fortfarande orolig över pappas merca) kan rulla hemåt med ett reservdäck stadigt på plats.

Nåväl, innan allt det här händer spenderar vi ett par dagar i ett vintrigt Lima, huvudstaden i Peru. Lima är en häftig stad fylld av kontraster mellan surfare i våtdräkt, branta varning-för-jordskred-sluttningar och höga skyskrapor. Banke och Elin står i kö för paragliding (skärmflygning), men får ge upp när solen dalat och vinden fortfarande är lika obefintlig. Vi äter ceviche – underbar kallsoppa gjord på lime och marinerad rå fisk. Havet är kallt, horisonten disig och luften torr av den omgivande öknen. Det är vintermånad i Lima, men ändå är det varmt på dagarna och staden blir nästan lite mystisk av allt det torra och kalla.

Elin och Banke njuter av ett Lima i solnedgång.

Branta sluttningar leder direkt ner från skyskraporna till havet i Lima.

Paragliding, surfing och storstadsliv i Lima.

Åter till Max turistresa. Efter att Max rullat hemåt med sitt reservdäck möts vi av nya guider så fort vi går av eller på ett nytt transportmedel – ”Mr Anderson” (Banke)-skylten finns vart vi än vänder oss i landet. Programmet (som Max hastigt klottrat ner på en avriven pappersbit) är späckat. Under en veckas tid spenderar vi livet i Perus högland. Vi sätter höjdrekord (4300 m), lär oss allt om inkaindianer, köper fler mössor än vad vi möjligt kan bära, leker arga-leken med spottande lamor, ser vackra landskap i oändlighet. Somliga lider av konstant huvudvärk och bultande puls – den höga höjden gör sig ständigt påmind för den som inte ger sig tid för acklimatisering. Lunch är påfallande ofta bortprioriterat på det späckade schemat, men vi tuggar kokablad som är Perus mirakelmedel mot allt vad smärta, hunger och höjdsjuka heter. För den som gärna inte hoppar över ett mål mat och som dessutom inte känner huvudvärken ge vika det minsta, kan dock mirakelmedlets verkan diskuteras. Vi ser solen gå upp över ett mäktigt Machu Piccu; möjligtvis den vackraste lokalisering av bostad man kan välja. Guiden slår snabbt undan myten om Machu Piccu, det vill säga att staden skulle vara den mäktigaste och viktigaste staden under Inkatiden. Det var den inte – Machu Piccu beboddes bara av bönder. Och var mest ett stopp på vägen längs inkaleden som slingrade sig tvärs över hela Perus bergslandskap. Men besviken eller inte, utsikten är bedårande och läget fantastiskt. Här hade man knappast haft något emot att harva majs och valla lamor dagarna i ända.

Vi gör en topptur (under fyra av programmets sällsynta fria timmar) upp på det riktiga Machu Piccu, dvs berget som gett staden dess moderna namn. Utsikten är om möjligt ännu vackrare för nu ser vi snöklädda toppar och glittrande floder. Vi går upp direkt efter soluppgången och får dessutom ha berget mer eller mindre för oss själva – ett tips för den som vill hitta en egen oas i den 2000 turister fyllda tempelstaden.

Vi går på fler marknader, lär oss om vävning, växtfärgning och hemliga mönster, köper ännu fler mössor, lär oss skillnaden mellan ull från alpacka och ull från babyalpacka, köper ännu en mössa nu när vi vet skillnaden, känner hungern, tuggar lite kokablad. Utanför bussfönstren är landskapet magnifikt. Vi ser majsfält, quinoafält, potatisfält. Potatis är landets nationalknöl och nästan varje guide vi möter lyckas på något sätt stolt klämma in att landet huserar fler än 4000 knölsorter. Bakom majsfälten tronar gräsklädda berg och gnistrande glaciärer upp sig. Ingenstans finns traktorer och överallt går människor dubbelvikta över fälten, skördandes med verktyg vi inte sett på hundra år. Kvinnorna har flätor långt ner på ryggarna och kläderna är färgglada och tjocka mot den starka kylan. När vi kommer till sjön Titicaca kan vi se Bolivia på avstånd – bergstopparna där är över 6000 meter och sjön i sig själv ligger på kaxiga 4000 m. Vi följer turistströmmen ut till flytande öar uppbyggda av vass och på natten sover vi hos en lokal familj på en ö (en riktig ö) utan vägar och där tystnaden är så fridfull att vi skulle kunna stanna i flera dagar. Vi blir bjudna på måltider baserade på potatis och rotfrukt och på kvällen får vi låna en poncho för att värma oss.

Poncho, panflöjt, packåsna – och potatis - check. Det enda vi saknar i Peru är en ordentlig vandring i det vackra landskapet, men det får bli en annan gång. Efter Max superturistresa finns det inte mycket kvar att lära sig ifråga om alpackor och inkatempel, så vi konstaterar nöjt att nästa resa kan ägnas åt vandring, medhavd matsäck och tältning framför hotell i mellanklassen. Åter till backpackerlivet.

Elin och Banke på stadig mark bland bergen kring Machu Piccu...

...eller...?

Phu! Banke kom tillbaka. På väg upp för Machu Piccu. På avständ ser man glaciärer.

Vackra bergsblommor.

Memoarerna får en himla knuff med denna strålande utsikt. Klockan åtta på morgonen, vindstilla och i princip ensamma 800 m över inkastaden Machu Piccu.

Klassisk fotograferingspunkt.

Tripp trapp trull i trappa på inkalaboratorium.

Saltgruva.

Påpälsade damer på 4000 meters höjd...

Flytande öar byggda i halm på Titicacasjön .

Potatismiddag hos lokal familj.

Lamor - ett självskrivet inslag på Max superturistresa i Peru.

Costa Rica blir inte mycket mer än ett blått minne till havs, för nu har tiden runnit ut och vi måste rusa genom landet ner till Panama City och det väntande flyget till Peru. Efter en evighetslång morgon på gränsen (fyra timmar upprätt ståendes i kö) kombinerat med 16 timmar i buss når vi Panama och Panama City. Ingen tid får gå till spillo och vi speedsightsar oss igenom Centralamerikas allra sydligaste huvudstad. Vi vinkar åt jättefartygen i Panamakanalen (återigen dags att beundra ingenjörskonsten), går på central djungelvandring i spöregn och dricker Sangria bland lyxyachterna i hamnen. I gamla stan får vi sällskap av en av kontinentens tusentals gatuhundar. Han är skabbig men oförarglig. Panama City är den första huvudstaden efter Mexico City som vi spenderar någon egentligen tid i, men så är den också en betydligt mer utvecklad stad än de andra huvudstäderna. Tack vare kanalen har skyskrapor och affärscentra slagit upp sina portar till förmån för allt affärsfolk som besöker staden.

Som ett sista minne av Centralamerika tar vi en bucklig taxi ut till flygplatsen och får motorfel mitt ute på motorvägen. Bärgningsbilen hinner anlända innan vi får en ny taxi, men som tur är har vi i sista sekund i alla fall lyckats få bekräftat vilken av stadens uppenbarligen två flygplatser vi ska till och vi hinner fram till rätt flygplats innan planet lyfter…Ciao Centralamerika!

Panamakanalen i disigt väder. Enda stället att korsa nord- och sydamerikanska kontinenterna med båt.

På promenad med skabbig gatuhund.

Elin i "gamla stan" med utsikt över Panama Citys skyskrapor.

Vi gör ett stopp i Playas del Coco, alldeles efter gränsövergången från Nicaragua till Costa Rica. Här passar vi på att göra två dyk på "the pacific side" av Centralamerika. I jämförelse med Karibien saknar Stilla havet de fina korallerna, men djurlivet är desto rikare. Vi ser stora stim av fiskar, rockor med långa svansar, sjöhästar, prickiga fiskar runda som bollar  och bäst av allt – en stor flock med hajar. Vattnet är grumligare och sikten därmed också något sämre, men det är också det som drar till sig det rika djurlivet berättar vår dykguide.

Två fula fiskar.

Elin in action.

Marit utforskar vrak på 18 m djup.

Stora stingrockor fladdrar omkring.

Stora fiskar runda som klot.

Den fulaste fisken av dem alla.

Hajar på botten.

Den här killen leker man inte arga leken med.

Rida häst? Ja, varför inte. När vi har provat på både spanskskola, dykning och surfning fattas bara en galopperande hästritt längs en milsvid strand. Människor till häst är en vanlig syn bland biltrafiken i Nicaragua och ofta kör vi förbi flockar med kor som lunkar på längs vägen under uppsikt av ett par ryttare.

Vi lämnar havet och tar en chicken bus in i landet mot Isla de Ometepe som är en stor vulkanö mitt i Centralamerikas största sjö, Lago Nicaragua. Helst vill vi bestiga en av de två vulkanerna som utgör ön, men tiden börjar rinna ut för vår resa och vi hinner inte med den dagslånga bestigningen. Istället beslutar vi oss för att genomföra det som egentligen varit ett skämt under en längre tid – att rida häst. Drömmen var att få göra det på en ranch i djupaste USA, men här får vi chansen att galoppera längs vattenbrynet på en öde strand och det passar också ganska väl in på våra halvt om halvt avglömda barndomsdrömmar.

Till historien ska tilläggas att idén kommer så spontant att vi inte hinner slå upp ordet för ”rida häst” i spansklexikonet, så det slutar med att vi går runt bland hostellen i den lilla byn Santo Domingo och använder det ord som vi tror betyder rida häst. Alla skakar leende men nekande på huvudet och slutligen finns bara det hotell kvar som ska vara ett av Nicaraguas lyxigaste hotell. Vi strosar in, frågar och möts av ett gapskratt. Kvinnan pekar på en bild av en häst och vi nickar – äntligen nån som fattar. Vi får då reda på att vi gått och runt och frågat ”om det vore möjligt att hitta män här”…

Hur som helst, vi får till slut hoppa upp på hästryggen (både Elin och jag blir lite skraja och kan inte sluta att kalla hästen för ”den” och att rida för ”att åka”). En guide som inte talar annat än spanska instruerar hur vi styr hästen och sen ger vi oss av. Det är en vacker färd längs vägen genom byn, längs stranden vid den stora sjön och längs knaggliga stigar genom bananplantage och djungel. Efter en timme kommer vi fram till Ojo de Agua ("vattenögat") som är en naturlig pool med svalt bergsvatten. Vi låter hästarna få vila och simmar under tiden glatt omkring i bassängen.

Att rida är helt klart hur kul som helst och vi skrattar åt vår totala oförmåga att styra hästen. I sanningens namn blir det väl inte direkt nån hårresande galopp, men det duger alldeles utmärkt att lunka fram i okontrollerad skritt/trav/tölt/vad-det-nu-kan-heta längs ett vattenbryn i vackra Nicaragua…

Att surfa är lite som att åka skidor i dåligt väder. Väl nere från backen känns det lockande att skippa tretusen liftar och femton iskalla minuter till förmån för varm choklad i matsäcksstugan, men någonstans hörs en röst som säger att det är värt varje iskall minut i liften när skidspetsarna väl pekar neråt igen.

I havet är det samma sak (bortsett från att vattnet är varmt och vädret behagligt). Vi knuffar ut våra brädor mot oceanen, kämpar mot höga vågor och starka strömmar, trampar febrilt med fötterna för att undvika bett från ilskna stingrockor. Med salt i ögonen, hårtofsar som lossnar och skrubbsår från sanden, kisar vi mot horisonten och väntar på nästa stora våg. Snabbt som attan kravlar vi upp på brädorna, vinglar instabilt under ett par mörka sekunder, paddlar sedan med armarna allt vi orkar medan vi hör vågens kolossala brusande rulla upp under oss. Och då, det är då det händer. Det är då det är det är värt allt salt i ögonen, alla mödosamma steg i strömmande vatten, alla skrubbsår på knäna. Med tårna stadigt på lur längst bak på brädan, med magen platt mot mitten och med armarna vilt paddlande händer det. Det är där och då under några korta sekunder som kroppen bara väntar på att svepas med av dånandet som närmar sig bakifrån! Och fort går det. Fort börjar brädan rusa in mot land, fort börjar armar och ben resa sig upp på den plötsligt väldigt stabila brädan, fort står vi raklånga på en rusande våg och känner hur overkligt det är att gå på vatten.

Och lika fort trillar vi huvudstupa av igen.

Och så är vi åter tillbaka vid valet mellan skidliften och matsäcksstugan. Mellan saltstänk och tupplur i hängmattan…

Vi har ägnat två dagar åt att korsa kontinenten och landat längs öde sträder vid Stilla Havet. San Juan del Sur i Nicaragua är ett lugnt semesterparadis omgivet av folktomma stränder inte längre än en skumpig bilflaksresa bort. Vi surfar på Playa Hermosa, en lång strand med jämna vågor perfekta för nybörjare. Till lunch äter vi grillad kyckling med bananchips (serveras till allt i Nicaragua) i skuggan under halmtaken och innan solen går ner vilar vi våra mörbultade kroppar i hängmattorna med en varsin rom&cola i handen. Drömmen om att surfa kan väl på något sätt sägas vara fullbordad. Även om vi har några saltstänk kvar att kämpa med innan vi kan stå längre en millisekund på brädorna…

Surfträning vid Playa Hermosa, Nicaragua.

Elin caughts some nice lefts...that´s rad.

Playa Madera söder om San Juan del Sur, där vågorna är lite för höga och vi istället tar en lugn dag på stranden.

Färgglada och snabbfotade krabbor håller oss sällskap på stranden.

Bay Islands. En samling öar i Karibiska havet, en timmes båtfärd ut från Honduras östkust. Vi väljer Utila – ön som är känd för att erbjuda världens billigaste dykning. Vi signar upp oss på en kurs och får en introduktion av Fernando, som för att kompensera för all tid han spenderar i vattnet, pratar på i ett sådant rasande tempo med sin spanskklingande engelska att vi blir sjösjuka bara av att prata om dykning. Han är dock erfaren dykare och instruktör och vi känner oss lugna inför att låta honom knuffa ner oss under ytan. Äntligen ska vi få lära oss att dyka!

Samma dag som dykkursen börjar, inleder också Marit en sjudagars antibiotikakur för diverse parasiter. Hästpillren är kycklinggula och fulla med biverkningar. I tre dagar vaknar jag upp och kisar mot spegeln, livrädd för att möta en utomjording med pang-gula ögon.Till min lycka visar spegelbilden alltid samma gamla knallrosa svensk och jag pustar lättat ut.

Så, hur går det då att andas under vattenytan? Vi är sex tjejer i gruppen och tre instruktörer som envist håller i våra tuber på botten så att vi inte bubblar upp mot ytan. Första dagen briljerar Elin på hamnens botten, medan Marit får gå hem med halva Karibiska havet i sin mage. Efter andra dagen går det bättre och redan dag tre får vi åka ut med båten för att dyka ner på 12 meter. Istället för hamnens gråa sand och slibbiga bryggpålar, möts vi av färgglada fiskar och konstiga koraller. Åh, vilken lycka!  Även om vi rätt som det är fortfarande bubblar upp och ner utan kontroll, börjar vi få något så när hum om det här med neutral flytkraft. Ett par blåmärken i skallen efter nån som försökt gå ner men landat på nån annan får man ta så här i början. Vi krockar hejvilt under ytan. Fjärde dagen gör vi hela fyra dyk och därmed är vi certifierade för open water diving. Som den bästa belöningen får vi sällskap av en jättesköldpadda under vårt sista dyk. Underbara hav!

Tusen bilder säger mer än en myriad av ord, så här kommer lite bilder från dykningen. Nere på botten, där är det toppen!

Elins första dyk!

Vi är okej!

Marits första dyk!

Vackra stränder, strålande sol och fina korallrev på Utila.

Utila´s tre största lögner sägs vara” I love you”, “I am not gonna drink tonight” och “I am leaving tomorrow”... Det är onekligen svårt att inte fängslas av det karibiska lugnet, de blåmålade trähusen och de glada Bob Marley-låtar som spelas ombord på dykbåten ute på den turkosa lagunen. Vi vill gärna stanna; strosa runt i långsamt tempo i all evighet och ägna dagarna åt att utforska korallreven, men vi lyckas slita oss från ön och tar tidigt på måndag morgon båten tillbaka till fastlandet och verkligheten.

Hamne på Utila.

Solnedgång från bryggan på Utila Dive Center.

OM suget om att komma tillbaka nångång skulle dyka upp...

Dags att sätta sig i skolbänken! Vi har bosatt oss i San Pedro La Laguna, en liten by intill vulkansjön Lago Atitlán. Med utsikt över sjön och de höga vulkanerna böjer vi spanska verb i skuggan under ett halmtak. Vår lärare Lois är bara 21 år, men en av de mest pedagogiska lärare vi haft. Redan från dag 1 pratar Lois bara spanska med oss och även om det är spanska för en 4-åring känner vi oss lika stolta varje dag då vi går hem efter skolan. Vi sitter under Lois halmtak mellan 8 och 12 på förmiddagen och ser honom skriva spanska glosor på den lilla svarta tavlan. Efteråt äter vi lunch och renskriver lektionsanteckningarna. Sen går vi till en ny restaurang för en kopp kaffe och läxläsande. Efter det gör vi någon utflykt och sen avslutar vi dagen med middag  och sista-minuten-plugg om det finns något kvar att göra.

Mycket av vår vecka i San Pedro går med andra ord åt till att böja verb och äta mat. Men vi gör det med lycka i ögonen. Maten är fantastisk (mycket lokalodlat och mycker vegetariskt tack vare alla gamla hippies som slagit sig ner i byn), kaffet är makalöst (odlat in på knuten) och att läsa en intensivkurs i spanska lär oss mer än vad en termin i Sverige skulle ha gjort. Byn är liten och gatorna smala som stigar. Vi trivs som fisken i vattnet!

Sista dagen får vi hålla ett tal inför resten av skolan och även om vi mest pratar om våra systrar och hur vädret i Sverige är såhär års, så känner vi oss sjumilakliv närmre befolkningen i Centralamerika än vad vi gjorde bara en vecka tidigare.

Elins avslutningstal på San Pedro Spanish School.

Spanskaplugg med lunch i gräset...

...följt av spanskaplugg med kaffe och pannkaka i skuggan...

Mellan kaffesörplandet och matmumsandet paddlar vi kajak till närliggande byar, simmar i sjön, tar båten till Santiago och San Marco och går på kvällskurs i salsa. På lördagen innan vi ska åka vidare bestiger vi en av vulkanerna runt sjön. Den är 3020 m hög och trots otränade ben är vi i paradiset hela de 6 timmarna upp och ner – på stigen ligger nymogna avokados och på sidan växer solmogna kaffebönor. Kan man som vandrare vara mer lycklig än när det växer avokados i skogen?!

Kajakpaddling.

Spanskstudenter på eftermiddagspaddling.

Höga vulkaner och söta byar omgärdar den stora sjön.

Elin en tidig morgon innan skolan börjar.

Simtur!

Lago Atitlán saknar utflöden och de senaste åren har sjön stigit med flera meter, med följden att flera hus svämmat över och att befolkningen tvingas allt längre upp på vulkansluttningarna.

Tydlig vägmarkering.

Expeditionstruppen tillsammans med guiden Dominique.

Vandringen går igenom kaffeplantage och avokadoträd.

Kaffebönor - räddningen på varje måndagsmorgon!

Glada vulkanbestigare har nått toppen.

Efter en vulkanbestigning känns det okej att spendera rätt många timmar i hängmattan...

Det finns en sak man bör göra innan man lämnar Centralamerika. Det finns en sak man bör utstå trots att man får blåmärken på båda knän och ont i alla kotor och rumpor. Det finns en sak man bör göra trots att det är emot allt vad sunt förnuft heter. Det kallas ”chicken bus”.

Chicken bus är inget annat Guatemalas kollektivtrafik. Kollektivtrafik, tänker ni, finns det nåt tryggare än kollektivtrafik? Kanske inte hemma i Sverige. Men definitivt i Guatemala. Chickenbuses är inget annat än gamla avlagda skolbussar som landet ärvt från USA. En del av dem är visserligen pimpade med målarfärg och mönster i gälla kulörer, men inuti är de ungefär lika bekväma som att åka skottkärra på en gropig grusväg. Vi håller i oss för glatta livet medan kroppen far väg i närmast horisontell riktning mot grannarna bredvid. ”Motorvägen” slingrar som en orm, mötande bilar krockar nästan med omkörande bilar, vägrenen sluttar ner i bottenlösa stup. I varje by, och det är många byar, skumpar den obefintliga stötdämparen över en gigantisk vägbula. Det ömmar i rumpan, det värker i knäna som inte får plats mellan sätena avsedda för barn, det krampar i armarna som håller handtagen i ett järngrepp. Bussen stannar aldrig och folk hoppar av och på i farten. Väskor langas upp och ner från taket där all packning förvaras och konduktören klättrar på alla sidor om bussen för att slänga ner väskor och ta betalt. Efter ett plötsligt byte är bussen så trång att vi inte får nån stol att sitta på, men med tre människor på varsin sida är vi så upptryckta att vi kan sitta i mittgången utan att ha ett säte.

Men summa kardemumma, att åka chicken bus är minst sagt en upplevelse och efteråt är vi väldigt nöjda med att ha klarat oss helskinnade ur äventyret. Särskilt när bussen i hettan dessutom plötsligt hamnar i en bilkö. Vi blir stående i en timme innan bussen sakta börjar kränga ner för en grusväg och ta en omväg runt en nyligen nerrasat jordras (tror vi, inget verkar särskilt uppstyrt).

Den enda bilden på chicken buses, på terminalen i Quetzaltenango.

När bussen till slut stannar är vi framme i Quetzaltenango, vårt första stopp i vårt nya land Guatemala. Vi njuter av den godaste macka vi nånsin ätit och kurerar våra blåmärken på ett trevligt hostel intill bageriet. Precis som San Cristobal i Mexiko är den här staden också väldigt mysig, men kall uppe bland bergen. Dagen därpå tar vi en promenad i stan och äter guatemalisk lunch med kyckling och något klibbliknande bröd. Gott är det i alla fall. Efteråt tar vi en minibuss ut till en marknad. I stan är det minibussarna som är kollektivtrafik och här får man bara hålla tummarna för att man inte hoppar in i nån annans privata minibuss. Sidodörren är ständigt öppen och folk hoppar hela tiden i och ur precis som på chicken bussen. Marknaden är jäktig, stor och härlig. Som svensk är man i himmelriket när man får köpa jordgubbar för 5 kr litern! Och därtill nötter, bananer, bröd och andra exotiska frukter av bara farten. Till skillnad mot södra Mexiko bär nästan alla kvinnor den traditionella klädseln med färgglada kjolar, skjortor och röda band i håren. Det är en fröjd att titta på kläderna, men det är tråkigt med all fattigdom. Vi blir glada varje gång vi ser barn i skoluniform, men vi vet att det är långt ifrån alla barn som får gå i skolan. De flesta måste dessutom jobba och har inte möjlighet att lägga några timmar om dan för att gå i skolan. Många backpackers väljer att stanna upp sin resa här ett tag för att volontära.

Marknad i Quetzaltenango.

Härliga frukter och goda jordgubbar!

Vi gillar Qutzaltenango men inte tillräckligt för att stanna i en vecka och plugga spanska, så vi fortsätter längre in i Guatamaliska höglandet, mot vulkaner och vackra sjöar! På återseende.

Elin utforskar vår första stopp i Guatemala.

San Cristobal är en underbar stad i mexikanska höglandet. Det är svalt bland bergen och från hostellet har vi utsikt över hundratalet plåttak och vackra buskar med rosa blommor. Staden är av kolonial stil och alla gator är byggda med kullersten och husen är vackert målade i olika färger. Det är turistigt, men mest är det mexikanska turister som kommer hit för att fira högtiden Semana Santa. På gatorna finns det många försäljare och det är svårt att tacka nej till alla de barn som i vackra traditionella dräkter vill sälja allt från tändare till sjalar.

Mysiga San Cristobal ligger uppe bland bergen.

Vacker utsikt från hostellet.

Vi stannar en dag extra och hinner därför med en utflykt till en djup kanjon någon timme utanför staden. Vi åker båt genom 1000 m höga klippor och det är skönt att sitta i en fläktande båt när solen bränner i luften. Rätt som det är kör guiden in till stranden och medan jag funderar på hur mycket solkräm jag ska ha på benen utan att gå miste om solbrännan, är jag plötsligt öga mot öga med en LIVS LEVANDE GIGANTISK KROKODIL MED VIDÖPPNA KÄFTAR. Nånstans i den spanska reklamen inför turen har jag tydligen missat att nationalparken är hemvist för livs levande urtidsdjur. Och jag som trodde vi skulle glo på apor. Det är en häftig upplevelse att få komma så nära krokodiler, men vi ger snabbt upp tanken på att bada.

Äntligen. Efter att ha korsat hela Nordamerika i min ivriga jakt på ursprungsbefolkningen kommer vi äntligen till ett gäng gamla mayaruiner i Palenque i södra Mexiko. I kokande hetta försöker vi hålla jämna steg med vår långbente maya-guide som studsar upp och ner för tempeltrapporna. Han tar en sväng i regnskogen och vi snubblar flåsande efter utan att trilla på rötterna. Guiden är dock extremt hängiven och berättar ingående om maya-arkitekternas känsla för ljus. Man har upptäckt att alla tempelbyggnaderna är byggda för att utnyttja solen och månen. Till exempel är maya-hövdingens tron högst upp på ett av templen byggd så att ljus silar ner på honom genom ett fönster på ett närliggande tempel. När hövdingen vill tala till folket vet han precis när ljuset kommer att lysa på honom och folket kommer att tro att han är upplyst av gudarna. Smart kille. Utöver arkitekturen verkar det finnas ett visst mått av finskhet bland mayorna för mayaguiden knuffar snart in oss i en minimal ångbastu där de adliga renade själen. Guiden berättar också att man tror att anledningen till att mayaimperiet föll var på grund av uttorkning efter alltför intensiv skogsskövling. Se där, redan för tusen år sedan var det möjligt att hugga ner för mycket träd!

Efter trappträningen och jättekliven åker vi ut till två vattenfall för att svalka oss i bergsvatten. Vi får våra första mexikanska kompisar, men får tyvärr inte mycket sagt i utbyte med de två flickorna. Att lära sig spanska börjar kännas relevant om vi inte ska fortsätta resan med charader och teckenspråk.

Okej. Första dagen gör vi allting rätt. Inga smycken, inga klockor, inga kameror. Vi använder fotriktiga skor och värdebälte under linnet. Vi är tysta, misstänksamma och på ständig vakt. Allt för att inte hamna i skottgluggen på en maffioso i sombrero.

Superturisterna med värdebälte, fotriktiga skor och solskydd. (Obs, smygfotat för att inte visa kameran).

Vi har alltså landat i Mexiko City. En av världens folkrikaste städer. Vi tar en taxi från flygplatsen till vårt hostel i Centro Historico. Vi är inställda på att uggla på hostellet så fort solen börjat dala, men ägaren intygar att Centro Historico är ett säkert område så vi vågar oss försiktigt ut med alla våra säkerhetsåtgärder vidtagna. Ägaren har naturligtvis rätt. Det står i snitt 10 konstaplar i varje gathörn och vi inser snart att vi har hamnat mitt i den s k turistzon som ska vara helt säker att vistas i. Moderna butiker har naturligtvis hittat sina lokaler här bland turisterna, men det är också en historisk plats med gamla byggnader och vackra hus kring mittpunkten Zocalo som är världens näst största torg enligt Wikipedia. Näst störst vete sjutton, men mitt på torget tronar åtminstone något som skulle kunna vara världens näst största flagga. Mexikanska flaggan på Zocalo syns på långa vägar runt om i Mexico City. En av de största byggnaderna vid Zocalo är en gigantisk katedral som spanjonerna byggde av sten från de gamla aztekiska pyramider som tidigare fanns på området innan staden erövrades av spanjorerna på 1500-talet. Det är spännande att komma till Mexiko efter att ha varit i USA där inte en enda byggnad är äldre än 100 år. Vi strosar runt i stan och tycker det är ganska häftigt att vara i Mexiko City, vid liv, och alldeles snart med en Corona i handen och en tortilla på tallriken. Det är helgdag i Mexico och helglediga familjer är överallt.

Dag 2 tar vi tunnelbanan ut till Chapultepec som är en stor park. Vi planerar att besöka ett antropologiskt museum som tydligen ska vara bra, men istället strosar vi runt i parken, tittar på en gammal byggnad och äter mexikanskt. På eftermiddagen tar vi en ny runda runt Zocalo och dricker kaffe på ett lite café.

Dag 3 har vi ett späckat schema. Vi rusar fram i stan med hjälp av tunnelbanor och bussar för att ta oss till ett par pyramider som ligger strax utanför Mexiko City. Vi hinner aldrig bestiga den högsta pyramiden (världens tredje största), men vi får i alla fall en språngmarsch genom ett stycke historia och insuper känslan av ett tvåtusen år gammalt mäktigt aztek-samhälle. På vägen tillbaka highfivar vi varandra för att vi lyckats så bra med att åka kollektivt i ett land där ingen pratar engelska och där det ska krylla av maffiasnubbar.

Det borde vi aldrig ha gjort. Som från ingenstans börjar plötsligt måndagsrusningen och vi finner oss själva stående på en proppad perrong där ett nytt tåg rusar in varannan minut. Trots att vi står närmast rälsen får vi vänta minst fem tåg innan vi lyckas tränga oss ombord i en vagn. Folk väller ur vagnarna och när dörrarna stängs sticker det ut väskor och kassor åt alla håll. Elin och jag håller varandras händer och med ens fattar jag varför alla föräldrar har sina barn i koppel i den här stan. Som av ett mirakel lyckas båda ta sig av tåget på rätt station och utan att ha tappat varandras händer. Vi pustar ut och hinner med näppe andas in lite luft innan vi till fots rusar vidare till hostellet för att hämta ryggsäckarna och ta nattbussen vidare till södra Mexiko. Vi tänker inte ens tanken på att ta tunnelbanan ut till bussterminalen. Vid sådana här tillfällen  får man lyxa med taxi…

Turistfoto 1.

Turistfoto 2.