Viva la Mexico!
Kategori: Del 3
Okej. Första dagen gör vi allting rätt. Inga smycken, inga klockor, inga kameror. Vi använder fotriktiga skor och värdebälte under linnet. Vi är tysta, misstänksamma och på ständig vakt. Allt för att inte hamna i skottgluggen på en maffioso i sombrero.
Superturisterna med värdebälte, fotriktiga skor och solskydd. (Obs, smygfotat för att inte visa kameran).
Vi har alltså landat i Mexiko City. En av världens folkrikaste städer. Vi tar en taxi från flygplatsen till vårt hostel i Centro Historico. Vi är inställda på att uggla på hostellet så fort solen börjat dala, men ägaren intygar att Centro Historico är ett säkert område så vi vågar oss försiktigt ut med alla våra säkerhetsåtgärder vidtagna. Ägaren har naturligtvis rätt. Det står i snitt 10 konstaplar i varje gathörn och vi inser snart att vi har hamnat mitt i den s k turistzon som ska vara helt säker att vistas i. Moderna butiker har naturligtvis hittat sina lokaler här bland turisterna, men det är också en historisk plats med gamla byggnader och vackra hus kring mittpunkten Zocalo som är världens näst största torg enligt Wikipedia. Näst störst vete sjutton, men mitt på torget tronar åtminstone något som skulle kunna vara världens näst största flagga. Mexikanska flaggan på Zocalo syns på långa vägar runt om i Mexico City. En av de största byggnaderna vid Zocalo är en gigantisk katedral som spanjonerna byggde av sten från de gamla aztekiska pyramider som tidigare fanns på området innan staden erövrades av spanjorerna på 1500-talet. Det är spännande att komma till Mexiko efter att ha varit i USA där inte en enda byggnad är äldre än 100 år. Vi strosar runt i stan och tycker det är ganska häftigt att vara i Mexiko City, vid liv, och alldeles snart med en Corona i handen och en tortilla på tallriken. Det är helgdag i Mexico och helglediga familjer är överallt.
Dag 2 tar vi tunnelbanan ut till Chapultepec som är en stor park. Vi planerar att besöka ett antropologiskt museum som tydligen ska vara bra, men istället strosar vi runt i parken, tittar på en gammal byggnad och äter mexikanskt. På eftermiddagen tar vi en ny runda runt Zocalo och dricker kaffe på ett lite café.
Dag 3 har vi ett späckat schema. Vi rusar fram i stan med hjälp av tunnelbanor och bussar för att ta oss till ett par pyramider som ligger strax utanför Mexiko City. Vi hinner aldrig bestiga den högsta pyramiden (världens tredje största), men vi får i alla fall en språngmarsch genom ett stycke historia och insuper känslan av ett tvåtusen år gammalt mäktigt aztek-samhälle. På vägen tillbaka highfivar vi varandra för att vi lyckats så bra med att åka kollektivt i ett land där ingen pratar engelska och där det ska krylla av maffiasnubbar.
Det borde vi aldrig ha gjort. Som från ingenstans börjar plötsligt måndagsrusningen och vi finner oss själva stående på en proppad perrong där ett nytt tåg rusar in varannan minut. Trots att vi står närmast rälsen får vi vänta minst fem tåg innan vi lyckas tränga oss ombord i en vagn. Folk väller ur vagnarna och när dörrarna stängs sticker det ut väskor och kassor åt alla håll. Elin och jag håller varandras händer och med ens fattar jag varför alla föräldrar har sina barn i koppel i den här stan. Som av ett mirakel lyckas båda ta sig av tåget på rätt station och utan att ha tappat varandras händer. Vi pustar ut och hinner med näppe andas in lite luft innan vi till fots rusar vidare till hostellet för att hämta ryggsäckarna och ta nattbussen vidare till södra Mexiko. Vi tänker inte ens tanken på att ta tunnelbanan ut till bussterminalen. Vid sådana här tillfällen får man lyxa med taxi…
Turistfoto 1.
Turistfoto 2.
