Från B.C. till Rio

Nu blir ingenting någonsin sig likt mer. Från och med nu kommer Banke aldrig sluta prata om dagen då han gjorde tunnel på en brasse. En riktig brasse. Under en riktig Sverige-möter-Brasilien-match på en riktig Brasilien-är-ett-paradis-strand. Upptakten på vår Brasilien-vistelse är med andra ord klockren och vi lär känna ett par brasilianare som ska komma att bli våra bästa guider under vår tid i landet.

Fotbollsturnering mellan Sverige och Brasilien.

Den första veckan i Brasilien spenderar vi alltså på en paradisö två timmar söder om Rio de Janeiro. Det är lågsäsong och folktomt vilket passar oss ypperligt. Ön är en enda stor djungel med höga berg och två uppskjutande klippor som ser ut som papegojhuvuden på avstånd. Längs öns alla sidor ligger sagolika sandstränder som man kan nå antingen med båt eller genom ett par timmars djungel-trekking. Bilar är ett obefintligt faktum, om man bortser från byns ambulans, polisbil och sophämtning. Ytterligare en anledning att kalla ön för paradisö alltså.

På Ihla Grande (som ön heter) får vi även sällskap av Elins kompis Elin och äntligen får jag och ursprungs-Elin anledning att känna oss något backpacker-solbrända jämfört med de två nykomlingarna (Banke inräknad).

I en veckas tid ägnar vi oss åt livsfarliga caipirinas, svettig djungelvandring och avkopplande solbad på kilometerlånga och öde stränder. Bäst är Lopez Mendes som nås genom att korsa ön och där sanden och vattnet gör den till en av de vackraste stränder vi nånsin varit på. Vi njuter av att göra absolut ingenting efter fyra månader på resande fot och laddar något ångestfyllda upp inför den stundande hemresan. Under vår tid på ön gör vi även två dyk i det atlantiska havet. Vattnet är lite grumligt efter några dagar av storm ute till havs, men sikten är ändå helt okej och vi ser en del fiskar även om de är betydligt färre än i Costa Rica. Våtdräkterna är tjockare än de vi tidigare haft och väl uppe på båten huttrar vi i lamullströjor – något jag kanske lovade att jag inte skulle nämna i min redogörelse över paradisön…

Härlig trekking genom djungel och längs avlägsna stränder för att komma till Lopez Mendes.

Vi hade sett fram emot en arenarockskonsert på Kaliforniska solkusten.

Det blev inte så.

Men när vi står på 4200 meters höjd och pumpar panflöjt känns livet sådär fnittrande oväntat. I vad som känns som en taskig lagerlokal där vi (tio förvirrade turister med lika många språk som modersmål) sitter uppradade längs väggarna som på skoldisko och där alla köper en cola mest för att det skulle vara pinsamt annars, är stämningen inte direkt påfallande festlig. Något obekväma i lånade folkdräkter skrattar vi lite förläget åt varandras på tok för långa västerländska ben i de korta yllekjolarna och varma ponchosarna. Att jag och Elin som enda kvinnor av någon outgrundlig anledning dessutom blivit tilldelade ponchos istället för klänningar, gör det hela möjligen något mer avspänt. (Även om vi bli besvikna när vi kommer till ”festen” bara för att genast upptäcka att alla andra tjejer fått fina kjolar). Men när bandet äntligen stämt sina banjos och kliver upp på lastpallarna, sjunger plötsligt världen från sluttningen av ett peruanskt berg! När panflöjten ljuder springer vår ”mamma” ut på dansgolvet och tar tag i våra armar. Med ens dansar alla de västerländska gräshoppebenen ringdans i takt till banjo, trumma och panflöjt. Det är otroligt vackert och fantastiskt roligt. Huvudvärken försvinner i ett nafs och utanför är stjärnhimlen den klaraste nånsin – vintergatan lyser kritvit mot den becksvarta himlen.

Panflöjtsparty i lagerlokal på 4000 m höjd!

Arenarock i all ära – men peruansk ”disco danzing” med panflöjtsrock – det får man banne mig bara en gång i livet. Turistigt eller ej! Lyckliga vinglar vi hemåt på colafyllda magar, varma av tjocka ponchos och omgivna av den klaraste stjärnhimlen.

Okej, vi ska vara ärliga. Vi åker på en turistresa. Med namnlappar, flygplats-pick up, all-you-can-eat-buffé und alles. Heder åt backpackerns oupptrampade spår, men efter ivriga påtryckningar från vår hotellägare Max hoppar vi på hans hastigt ihopsatta turförslag som ska ta oss kors och tvärs över Peru. Marit vill bocka för måstet poncho, panflöjt och packåsna. Redan första dagen försover sig dock Max och vi missar både frukost och kvitto på betalningen. I pappas Merca (ska det visa sig) skjutsar Max i turbofart ut oss mot flygpatsen. Livrädda för att ha stängt en bildörr för sista gången hör vi en fasansfull smäll, slår huvudena i taket och – kör vidare som om inget hänt. Efter en kilometer pyser den sista luften ur och Max börjar bli medveten om det konstiga ljudet från bakre delen av bilen:

-          Fuck man! What can I do?!

Eh, byta däck kanske?

Max är dock inte en man med tummen på rätt sida av handen och Banke rullar upp skjortärmarna medan Elin får pumpa domkraft. En uppenbart nervös Max springer till fots den sista biten till flygplatsen för att köpa (ska det återigen visa sig) flygbiljetterna som tydligen ännu inte är köpta. Med Bankes oljesvarta händer och med packningen på ryggen kan vi till slut gå den sista biten medan Max tacksamt (men fortfarande orolig över pappas merca) kan rulla hemåt med ett reservdäck stadigt på plats.

Nåväl, innan allt det här händer spenderar vi ett par dagar i ett vintrigt Lima, huvudstaden i Peru. Lima är en häftig stad fylld av kontraster mellan surfare i våtdräkt, branta varning-för-jordskred-sluttningar och höga skyskrapor. Banke och Elin står i kö för paragliding (skärmflygning), men får ge upp när solen dalat och vinden fortfarande är lika obefintlig. Vi äter ceviche – underbar kallsoppa gjord på lime och marinerad rå fisk. Havet är kallt, horisonten disig och luften torr av den omgivande öknen. Det är vintermånad i Lima, men ändå är det varmt på dagarna och staden blir nästan lite mystisk av allt det torra och kalla.

Elin och Banke njuter av ett Lima i solnedgång.

Branta sluttningar leder direkt ner från skyskraporna till havet i Lima.

Paragliding, surfing och storstadsliv i Lima.

Åter till Max turistresa. Efter att Max rullat hemåt med sitt reservdäck möts vi av nya guider så fort vi går av eller på ett nytt transportmedel – ”Mr Anderson” (Banke)-skylten finns vart vi än vänder oss i landet. Programmet (som Max hastigt klottrat ner på en avriven pappersbit) är späckat. Under en veckas tid spenderar vi livet i Perus högland. Vi sätter höjdrekord (4300 m), lär oss allt om inkaindianer, köper fler mössor än vad vi möjligt kan bära, leker arga-leken med spottande lamor, ser vackra landskap i oändlighet. Somliga lider av konstant huvudvärk och bultande puls – den höga höjden gör sig ständigt påmind för den som inte ger sig tid för acklimatisering. Lunch är påfallande ofta bortprioriterat på det späckade schemat, men vi tuggar kokablad som är Perus mirakelmedel mot allt vad smärta, hunger och höjdsjuka heter. För den som gärna inte hoppar över ett mål mat och som dessutom inte känner huvudvärken ge vika det minsta, kan dock mirakelmedlets verkan diskuteras. Vi ser solen gå upp över ett mäktigt Machu Piccu; möjligtvis den vackraste lokalisering av bostad man kan välja. Guiden slår snabbt undan myten om Machu Piccu, det vill säga att staden skulle vara den mäktigaste och viktigaste staden under Inkatiden. Det var den inte – Machu Piccu beboddes bara av bönder. Och var mest ett stopp på vägen längs inkaleden som slingrade sig tvärs över hela Perus bergslandskap. Men besviken eller inte, utsikten är bedårande och läget fantastiskt. Här hade man knappast haft något emot att harva majs och valla lamor dagarna i ända.

Vi gör en topptur (under fyra av programmets sällsynta fria timmar) upp på det riktiga Machu Piccu, dvs berget som gett staden dess moderna namn. Utsikten är om möjligt ännu vackrare för nu ser vi snöklädda toppar och glittrande floder. Vi går upp direkt efter soluppgången och får dessutom ha berget mer eller mindre för oss själva – ett tips för den som vill hitta en egen oas i den 2000 turister fyllda tempelstaden.

Vi går på fler marknader, lär oss om vävning, växtfärgning och hemliga mönster, köper ännu fler mössor, lär oss skillnaden mellan ull från alpacka och ull från babyalpacka, köper ännu en mössa nu när vi vet skillnaden, känner hungern, tuggar lite kokablad. Utanför bussfönstren är landskapet magnifikt. Vi ser majsfält, quinoafält, potatisfält. Potatis är landets nationalknöl och nästan varje guide vi möter lyckas på något sätt stolt klämma in att landet huserar fler än 4000 knölsorter. Bakom majsfälten tronar gräsklädda berg och gnistrande glaciärer upp sig. Ingenstans finns traktorer och överallt går människor dubbelvikta över fälten, skördandes med verktyg vi inte sett på hundra år. Kvinnorna har flätor långt ner på ryggarna och kläderna är färgglada och tjocka mot den starka kylan. När vi kommer till sjön Titicaca kan vi se Bolivia på avstånd – bergstopparna där är över 6000 meter och sjön i sig själv ligger på kaxiga 4000 m. Vi följer turistströmmen ut till flytande öar uppbyggda av vass och på natten sover vi hos en lokal familj på en ö (en riktig ö) utan vägar och där tystnaden är så fridfull att vi skulle kunna stanna i flera dagar. Vi blir bjudna på måltider baserade på potatis och rotfrukt och på kvällen får vi låna en poncho för att värma oss.

Poncho, panflöjt, packåsna – och potatis - check. Det enda vi saknar i Peru är en ordentlig vandring i det vackra landskapet, men det får bli en annan gång. Efter Max superturistresa finns det inte mycket kvar att lära sig ifråga om alpackor och inkatempel, så vi konstaterar nöjt att nästa resa kan ägnas åt vandring, medhavd matsäck och tältning framför hotell i mellanklassen. Åter till backpackerlivet.

Elin och Banke på stadig mark bland bergen kring Machu Piccu...

...eller...?

Phu! Banke kom tillbaka. På väg upp för Machu Piccu. På avständ ser man glaciärer.

Vackra bergsblommor.

Memoarerna får en himla knuff med denna strålande utsikt. Klockan åtta på morgonen, vindstilla och i princip ensamma 800 m över inkastaden Machu Piccu.

Klassisk fotograferingspunkt.

Tripp trapp trull i trappa på inkalaboratorium.

Saltgruva.

Påpälsade damer på 4000 meters höjd...

Flytande öar byggda i halm på Titicacasjön .

Potatismiddag hos lokal familj.

Lamor - ett självskrivet inslag på Max superturistresa i Peru.

Costa Rica blir inte mycket mer än ett blått minne till havs, för nu har tiden runnit ut och vi måste rusa genom landet ner till Panama City och det väntande flyget till Peru. Efter en evighetslång morgon på gränsen (fyra timmar upprätt ståendes i kö) kombinerat med 16 timmar i buss når vi Panama och Panama City. Ingen tid får gå till spillo och vi speedsightsar oss igenom Centralamerikas allra sydligaste huvudstad. Vi vinkar åt jättefartygen i Panamakanalen (återigen dags att beundra ingenjörskonsten), går på central djungelvandring i spöregn och dricker Sangria bland lyxyachterna i hamnen. I gamla stan får vi sällskap av en av kontinentens tusentals gatuhundar. Han är skabbig men oförarglig. Panama City är den första huvudstaden efter Mexico City som vi spenderar någon egentligen tid i, men så är den också en betydligt mer utvecklad stad än de andra huvudstäderna. Tack vare kanalen har skyskrapor och affärscentra slagit upp sina portar till förmån för allt affärsfolk som besöker staden.

Som ett sista minne av Centralamerika tar vi en bucklig taxi ut till flygplatsen och får motorfel mitt ute på motorvägen. Bärgningsbilen hinner anlända innan vi får en ny taxi, men som tur är har vi i sista sekund i alla fall lyckats få bekräftat vilken av stadens uppenbarligen två flygplatser vi ska till och vi hinner fram till rätt flygplats innan planet lyfter…Ciao Centralamerika!

Panamakanalen i disigt väder. Enda stället att korsa nord- och sydamerikanska kontinenterna med båt.

På promenad med skabbig gatuhund.

Elin i "gamla stan" med utsikt över Panama Citys skyskrapor.