Från B.C. till Rio

Det finns en sak man bör göra innan man lämnar Centralamerika. Det finns en sak man bör utstå trots att man får blåmärken på båda knän och ont i alla kotor och rumpor. Det finns en sak man bör göra trots att det är emot allt vad sunt förnuft heter. Det kallas ”chicken bus”.

Chicken bus är inget annat Guatemalas kollektivtrafik. Kollektivtrafik, tänker ni, finns det nåt tryggare än kollektivtrafik? Kanske inte hemma i Sverige. Men definitivt i Guatemala. Chickenbuses är inget annat än gamla avlagda skolbussar som landet ärvt från USA. En del av dem är visserligen pimpade med målarfärg och mönster i gälla kulörer, men inuti är de ungefär lika bekväma som att åka skottkärra på en gropig grusväg. Vi håller i oss för glatta livet medan kroppen far väg i närmast horisontell riktning mot grannarna bredvid. ”Motorvägen” slingrar som en orm, mötande bilar krockar nästan med omkörande bilar, vägrenen sluttar ner i bottenlösa stup. I varje by, och det är många byar, skumpar den obefintliga stötdämparen över en gigantisk vägbula. Det ömmar i rumpan, det värker i knäna som inte får plats mellan sätena avsedda för barn, det krampar i armarna som håller handtagen i ett järngrepp. Bussen stannar aldrig och folk hoppar av och på i farten. Väskor langas upp och ner från taket där all packning förvaras och konduktören klättrar på alla sidor om bussen för att slänga ner väskor och ta betalt. Efter ett plötsligt byte är bussen så trång att vi inte får nån stol att sitta på, men med tre människor på varsin sida är vi så upptryckta att vi kan sitta i mittgången utan att ha ett säte.

Men summa kardemumma, att åka chicken bus är minst sagt en upplevelse och efteråt är vi väldigt nöjda med att ha klarat oss helskinnade ur äventyret. Särskilt när bussen i hettan dessutom plötsligt hamnar i en bilkö. Vi blir stående i en timme innan bussen sakta börjar kränga ner för en grusväg och ta en omväg runt en nyligen nerrasat jordras (tror vi, inget verkar särskilt uppstyrt).

Den enda bilden på chicken buses, på terminalen i Quetzaltenango.

När bussen till slut stannar är vi framme i Quetzaltenango, vårt första stopp i vårt nya land Guatemala. Vi njuter av den godaste macka vi nånsin ätit och kurerar våra blåmärken på ett trevligt hostel intill bageriet. Precis som San Cristobal i Mexiko är den här staden också väldigt mysig, men kall uppe bland bergen. Dagen därpå tar vi en promenad i stan och äter guatemalisk lunch med kyckling och något klibbliknande bröd. Gott är det i alla fall. Efteråt tar vi en minibuss ut till en marknad. I stan är det minibussarna som är kollektivtrafik och här får man bara hålla tummarna för att man inte hoppar in i nån annans privata minibuss. Sidodörren är ständigt öppen och folk hoppar hela tiden i och ur precis som på chicken bussen. Marknaden är jäktig, stor och härlig. Som svensk är man i himmelriket när man får köpa jordgubbar för 5 kr litern! Och därtill nötter, bananer, bröd och andra exotiska frukter av bara farten. Till skillnad mot södra Mexiko bär nästan alla kvinnor den traditionella klädseln med färgglada kjolar, skjortor och röda band i håren. Det är en fröjd att titta på kläderna, men det är tråkigt med all fattigdom. Vi blir glada varje gång vi ser barn i skoluniform, men vi vet att det är långt ifrån alla barn som får gå i skolan. De flesta måste dessutom jobba och har inte möjlighet att lägga några timmar om dan för att gå i skolan. Många backpackers väljer att stanna upp sin resa här ett tag för att volontära.

Marknad i Quetzaltenango.

Härliga frukter och goda jordgubbar!

Vi gillar Qutzaltenango men inte tillräckligt för att stanna i en vecka och plugga spanska, så vi fortsätter längre in i Guatamaliska höglandet, mot vulkaner och vackra sjöar! På återseende.

Elin utforskar vår första stopp i Guatemala.

San Cristobal är en underbar stad i mexikanska höglandet. Det är svalt bland bergen och från hostellet har vi utsikt över hundratalet plåttak och vackra buskar med rosa blommor. Staden är av kolonial stil och alla gator är byggda med kullersten och husen är vackert målade i olika färger. Det är turistigt, men mest är det mexikanska turister som kommer hit för att fira högtiden Semana Santa. På gatorna finns det många försäljare och det är svårt att tacka nej till alla de barn som i vackra traditionella dräkter vill sälja allt från tändare till sjalar.

Mysiga San Cristobal ligger uppe bland bergen.

Vacker utsikt från hostellet.

Vi stannar en dag extra och hinner därför med en utflykt till en djup kanjon någon timme utanför staden. Vi åker båt genom 1000 m höga klippor och det är skönt att sitta i en fläktande båt när solen bränner i luften. Rätt som det är kör guiden in till stranden och medan jag funderar på hur mycket solkräm jag ska ha på benen utan att gå miste om solbrännan, är jag plötsligt öga mot öga med en LIVS LEVANDE GIGANTISK KROKODIL MED VIDÖPPNA KÄFTAR. Nånstans i den spanska reklamen inför turen har jag tydligen missat att nationalparken är hemvist för livs levande urtidsdjur. Och jag som trodde vi skulle glo på apor. Det är en häftig upplevelse att få komma så nära krokodiler, men vi ger snabbt upp tanken på att bada.

Äntligen. Efter att ha korsat hela Nordamerika i min ivriga jakt på ursprungsbefolkningen kommer vi äntligen till ett gäng gamla mayaruiner i Palenque i södra Mexiko. I kokande hetta försöker vi hålla jämna steg med vår långbente maya-guide som studsar upp och ner för tempeltrapporna. Han tar en sväng i regnskogen och vi snubblar flåsande efter utan att trilla på rötterna. Guiden är dock extremt hängiven och berättar ingående om maya-arkitekternas känsla för ljus. Man har upptäckt att alla tempelbyggnaderna är byggda för att utnyttja solen och månen. Till exempel är maya-hövdingens tron högst upp på ett av templen byggd så att ljus silar ner på honom genom ett fönster på ett närliggande tempel. När hövdingen vill tala till folket vet han precis när ljuset kommer att lysa på honom och folket kommer att tro att han är upplyst av gudarna. Smart kille. Utöver arkitekturen verkar det finnas ett visst mått av finskhet bland mayorna för mayaguiden knuffar snart in oss i en minimal ångbastu där de adliga renade själen. Guiden berättar också att man tror att anledningen till att mayaimperiet föll var på grund av uttorkning efter alltför intensiv skogsskövling. Se där, redan för tusen år sedan var det möjligt att hugga ner för mycket träd!

Efter trappträningen och jättekliven åker vi ut till två vattenfall för att svalka oss i bergsvatten. Vi får våra första mexikanska kompisar, men får tyvärr inte mycket sagt i utbyte med de två flickorna. Att lära sig spanska börjar kännas relevant om vi inte ska fortsätta resan med charader och teckenspråk.

Okej. Första dagen gör vi allting rätt. Inga smycken, inga klockor, inga kameror. Vi använder fotriktiga skor och värdebälte under linnet. Vi är tysta, misstänksamma och på ständig vakt. Allt för att inte hamna i skottgluggen på en maffioso i sombrero.

Superturisterna med värdebälte, fotriktiga skor och solskydd. (Obs, smygfotat för att inte visa kameran).

Vi har alltså landat i Mexiko City. En av världens folkrikaste städer. Vi tar en taxi från flygplatsen till vårt hostel i Centro Historico. Vi är inställda på att uggla på hostellet så fort solen börjat dala, men ägaren intygar att Centro Historico är ett säkert område så vi vågar oss försiktigt ut med alla våra säkerhetsåtgärder vidtagna. Ägaren har naturligtvis rätt. Det står i snitt 10 konstaplar i varje gathörn och vi inser snart att vi har hamnat mitt i den s k turistzon som ska vara helt säker att vistas i. Moderna butiker har naturligtvis hittat sina lokaler här bland turisterna, men det är också en historisk plats med gamla byggnader och vackra hus kring mittpunkten Zocalo som är världens näst största torg enligt Wikipedia. Näst störst vete sjutton, men mitt på torget tronar åtminstone något som skulle kunna vara världens näst största flagga. Mexikanska flaggan på Zocalo syns på långa vägar runt om i Mexico City. En av de största byggnaderna vid Zocalo är en gigantisk katedral som spanjonerna byggde av sten från de gamla aztekiska pyramider som tidigare fanns på området innan staden erövrades av spanjorerna på 1500-talet. Det är spännande att komma till Mexiko efter att ha varit i USA där inte en enda byggnad är äldre än 100 år. Vi strosar runt i stan och tycker det är ganska häftigt att vara i Mexiko City, vid liv, och alldeles snart med en Corona i handen och en tortilla på tallriken. Det är helgdag i Mexico och helglediga familjer är överallt.

Dag 2 tar vi tunnelbanan ut till Chapultepec som är en stor park. Vi planerar att besöka ett antropologiskt museum som tydligen ska vara bra, men istället strosar vi runt i parken, tittar på en gammal byggnad och äter mexikanskt. På eftermiddagen tar vi en ny runda runt Zocalo och dricker kaffe på ett lite café.

Dag 3 har vi ett späckat schema. Vi rusar fram i stan med hjälp av tunnelbanor och bussar för att ta oss till ett par pyramider som ligger strax utanför Mexiko City. Vi hinner aldrig bestiga den högsta pyramiden (världens tredje största), men vi får i alla fall en språngmarsch genom ett stycke historia och insuper känslan av ett tvåtusen år gammalt mäktigt aztek-samhälle. På vägen tillbaka highfivar vi varandra för att vi lyckats så bra med att åka kollektivt i ett land där ingen pratar engelska och där det ska krylla av maffiasnubbar.

Det borde vi aldrig ha gjort. Som från ingenstans börjar plötsligt måndagsrusningen och vi finner oss själva stående på en proppad perrong där ett nytt tåg rusar in varannan minut. Trots att vi står närmast rälsen får vi vänta minst fem tåg innan vi lyckas tränga oss ombord i en vagn. Folk väller ur vagnarna och när dörrarna stängs sticker det ut väskor och kassor åt alla håll. Elin och jag håller varandras händer och med ens fattar jag varför alla föräldrar har sina barn i koppel i den här stan. Som av ett mirakel lyckas båda ta sig av tåget på rätt station och utan att ha tappat varandras händer. Vi pustar ut och hinner med näppe andas in lite luft innan vi till fots rusar vidare till hostellet för att hämta ryggsäckarna och ta nattbussen vidare till södra Mexiko. Vi tänker inte ens tanken på att ta tunnelbanan ut till bussterminalen. Vid sådana här tillfällen  får man lyxa med taxi…

Turistfoto 1.

Turistfoto 2.

Los Angeles. Aldrig någonsin har en värld varit så uppochner. Vi skrattar, gråter, skriker och har fruktansvärt roligt. Att det ska krävas 600 kr för att bli så oerhört underhållen kanske antyder att vi är extremt kräsna, men samtidigt är det 600 svårslagna kronor. Universal Studios ligger mitt i Hollywood och här har man producerat allt från Desperate Housewives till Jurassic Park. Vid sidan om inspelningarna är Universal Studios en nöjespark med attraktioner och shower anknutna till alla de filmer som spelats in av bolaget. Vi åker tåg genom ett New York som bara är fasader, ett Mexiko där det börjar regna på kommande, en sjö där Hajen (från filmen Hajen) fortfarande härjar, ett motel där Norman Bates från Psycho fortfarande slänger lik i bagageluckan. Bilar sprängs, explosioner dundrar. Plötsligt är vi mitt ute i djungeln tillsammans med King Kong som på 3D-duk slänger dinosaurier på tåget. Det skakar, splashar vatten och när King Kong drar med tåget ner i ravinerna känns det som att vi faller på riktigt. Gubben bredvid mig är livrädd, men lyrisk. Efteråt spontanklappar alla händerna. En stund senare rullar vi in i en studio som är uppbyggd som en vanlig tunnelbanestation. Marken börjar gunga, taket rasar in, en brandbil kommer störtande emot oss, mer explosioner, vattenledningar som haverar och vatten som forsar in under tåget. Vi bara hoppas att det är nån som håller i spakarna på det här bygget.

Och så fortsätter det hela dagen. Efter uppvisningen av alla studiomiljöer går vi på stunttricks, åker berg-och-dalbana i Mumiens återkomst, åker Flumeride i Jurassic Park fullt av dinosaurier, går på spökvandring med Frankenstein och sjutusen andra klassiska skräcklegender från vita duken. Vi ser Shrek på 4-D, Terminator på 3-D…Hela världen skakar, sprängs och går i bitar. Snart vet vi inte längre vad som är på riktigt och vad som är 3-D och förväntar oss överraskningar i minst sagt varje hörn. Vilket man faktiskt också kan göra – minsta lilla skruv är iskruvad för att underhålla, till och med i de timslångs köerna, som en svensk pappa på påsklov förundrat konstaterar. Det är bara att hålla med. Det är inte ens tråkigt att köa på Universal Studios.

Roligast av allt är dock Krusty´s Tivoli, den lilla otäcka clownen från The Simpsons. Vi får gå in på ett fiktivt tivoli där de flesta attraktionerna är trasiga eller under reparation. Utan att veta vad som väntar blir vi placerade i en åkvagn och slängs iväg rakt ut i Krusty´s helvetespark. Det är berg-och-dalbanor som tar slut mitt i luften, slänggungor som lossnar från kedjor och vi bara följer med rakt ut i tomma intet i vår åkvagn som om det vore på riktigt. Det är vidrigt, fruktansvärt och alldeles förtjusande. Det är fascinerande hur man kan bli så rädd av något som på bara händer på en filmduk.

Efter Universal Studios är vi så slut att vi byter boende från Hollywood till Santa Monica för att få ligga på beachen i ett par dagar. Vi hittar ett trevligt hostel nära stranden och spenderar våra sista två dagar i USA med att springa längs Venice Beach (ett måste på en resa till Kalifornien) och bara ta det lugnt vid havet. Det är varmt i solen men kalla vindar, så det blir inget premiärbadande. Innan vi lämnar Los Angeles hinner dock Elin med sin hittills sämsta idé – som om vi inte redan utmanat alla våra sinnen på Universal Studios - vill Elin hemskt gärna gå se Titanic på 3D. Titanic på 3D alltså – det är typ som att gråta i kubik. Vi hulkar oss ut ur salongen och känner oss inte ett år äldre än de 11 vi var när filmen hade premiär.

Hej då USA, hej då Yaris, hej då roliga parkeringsvakten på flygplatsen som kunde flytande svenska och massor av andra språk och jobbar som parkeringsvakt bara för att få lära sig så många språk. Never judge the book by its cover. Vi lovar att komma ihåg det. Och heja på honom när han jobbar som tolk på öppningsceremonin av OS i London i sommar.

Viva La Mexico!

Underbara Forrest Gump på bänken utanför Bubba Gump Shrimp. There is shrimp kabobs, shrimp creole, pineapple shrimp, coconut shrimp, lemon shrimp, shrimp burger, shrimp sandwich...

Elin Ottosson hittar sin stjärna på Hollywood Blvd.

Norman Bates från Psycho lastar in lik i bagageluckan.

Inspelning pågår på "Desperate Housewives-gatan".

Löpning bland gatukostnärer på Venice Beach.

Solnedgång över Venice Beach och piren vid Santa Monica.

Det bästa med nationalparkerna i USA (efter de två vi har att jämföra med) är att de är så olika varandra. Efter att ha ökenvandrat i Death Valley och tittat på megagropar i Grand Canyon känner vi att det börjar på bli dags att titta på jättekaktusar. Vi rattar därför bilen tillbaka västerut över Mojaveöknen och tar sikte mot Joshua Tree Park. En rolig sak i öknen är att landsvägen följs av en akvedukt. Längs väggen på akvedukten har folk stannat och skrivit sina namn med svarta och vita stenar. I brist på annat att fästa ögonen på är det ett tio mil långt nöje att läsa namn, kärleksförklaringar och flummiga åsikter på den gråa sandväggen.

(Blingbling-minnen från Las Vegas lyser upp i Mojaveöknen).

Hur som helst. Efter tiotals spikraka ökenmil och två otroliga felkörningar (hur det nu kan vara möjligt med så få korsningar) når vi Joshua Tree Park. Vi spenderar eftermiddagen med att titta på roliga stenbumlingar och vandra i naturliga kaktusträdgårdar. För den med klätterintresse måste Joshua vara ett mecka. Träden som parken fått sitt namn efter är en samling plantor som är något slags blandning mellan träd och kaktus. Namnet har något bibliskt ursprung, men vi minns inte vad. Vi stannar en förmiddag extra och tar en promenad i landskapet och läser skyltar om vad de olika växterna användes till av de gamla indianerna. Vi skulle inte ha överlevt en dag, men de överlevde generationer. Innan vi åker vidare hinner vi också uppleva en solnedgång över Joshua Tree Park. Vi sitter på den högsta punkten och ser solen dala över Mexiko som bara ligger 10 mil bort. Om en vecka är vi där! Men först ska vi tillbaka till västkusten och mingla med kändisarna i Hollywood och Beverly Hills.

Los Angeles - här kommer vi!

Joshua-träd i Joshua Tree National Park.

Kaktus.

Stenbumlingar.

Efter Las Vegas känner vi ett behov av att snabbt  återgå till verkligheten. Vi gör därför ett stopp på mäktiga Hoover Dam för att beundra ett stycke ingenjörskonst och påminnas om vad vi egentligen sysslar med. Mitt i brutala Colorado River ståtar denna imponerande damm som förser hela Kalifornien, Nevada och Arizona med vattenkraft. Vi tittar ner på dammbottnen långt därnere och hoppas att väggen inte ska brista innan vi hunnit passera floden över till Arizona. Vi klarar oss och håller tummarna för att vi också ska räkna rätt i våra framtida ingenjörskalkyleringar.

Något urflippade efter veckan i Vegas tar vi ett tidigt stopp i lilla staden Kingman, en bit in i Arizona. Dagen därpå tankar vi Yaris och kör ut på legendariska Route 66 på vår väg mot Grand Canyon National Park. Route 66 är något av den första motorvägen genom USA och idag är den en hyllning till allt vad Rock´n´Roll och 50-tal heter. Radiokanalen Route 66 spelar oavbrutet gamla godingar och i byarna ser vi gamla chevvor och Marilyn Monroe-dockor. Mellan byarna är det spikrak väg på ändlösa åkrar och för att hålla koncentrationen uppe har man satt upp skyltar med underfundiga texter på. Vi sjunger med och låtsas att Yaris är nedcabbad och att vi sitter med vinden i håret och prickiga sjalar om huvudet...

Motorproblem längs 66:an...

Efter 2 timmar på Route 66 svänger vi av mot Grand Canyon. Vi söker förgäves med blicken för att skymta de rödfärgade klipporna. Men landskapet är platt som en pannkaka. Tills vi inser att Grand Canyon är ett hål i marken. Ett gigantiskt hål i marken där Colorado River flyter fram så långt under oss att vi inte ens kan se den. Det är vinter på norra kammen till Grand Canyon och vi har tagit oss till the South Rim (södra ”kanten”) för att titta ner på underverket.

För Grand Canyon är ett underverk. Det är ett mäktigt hål format av flodens krafter som under årtusenden grävt sig längre och längre ner i berggrunden. Från där vi står och vinglar på kanten är det 1500 meter ner till djupaste botten. Att vandra ner till floden och tillbaka upp är inte rekommenderat att göra på en dag. Hettan och ansträngningen uppför gör att man bör göra det på två dagar hur lätt det än känns att vandra nerför i början. Omvänd bergsbestigning. Vi har bara en dag på oss och tar därför en kortare tur ner i gropen. Det är en fantastisk vandring ner i kanjonen och solen är het i den torra luften. Klipporna är röda och orangea och i de skuggiga skrevorna ligger till och med snö. Vi vänder motvilligt om efter en timme för att påbörja klättringen uppför. Grand Canyon är bland de mest fascinerande landskap vi sett. Vi är överväldigade.

Innan vi åker de 30 milen tillbaka till Kingman njuter vi av solnedgången på en klippa med benen dinglande ut över Grand Canyon. Överväldigande återigen.

Grand Canyon National Park, South Rim.

På väg ner i kanjonen.

Ottosson dinglar med benen.

Vätskepaus på kanjonvandring.

Solnedgång över Grand Canyon.

Las Vegas. Ett evigt party. Det finns inte ord att beskriva den mest fascinerande, surrealistiska, neonglittrande platsen på jorden. Vi planerar att stanna 2 nätter, men blir kvar i 4. Mycket i Vegas handlar om hotell. Gigantiska hotellkomplex med egna teman på arkitektur, shower och underhållning. Och överallt casinon. Enorma casinon med spelautomater, roulettebord och hemliga pokerrum. Vegas är som en finlandsfärja deluxe. Och allvarligt – vem har inte nångång haft kul på en finlandsfärja…?

Vi ser en piratshow på Treasure Island, klubbar på Planet Hollywood, kammar hem storvinsten i Old Las Vegas. Vi ser en magisk fontänshow på Bellagio, äter italiensk pizza i lilla Venedig på Venetianne, dricker kaffe i lilla New York på New York New York. Vi ramlar in på Caesars Palace och mitt under dansen dyker Wyclef Jean upp och spelar live. Sånt som händer i Vegas. Elin badar i en fontän, vi möter roliga pokerspelaren Will från London, käkar buffé på Circus Circus. Vi äter chokladdoppade jordgubbar i en minisvit på 40:e våningen på Ceasars Palace. I rummet bredvid bor Michelle Obama. (Vill vi gärna tro – hon var i alla fall på samma hotell).

Las Vegas är en överraskningens stad och jag är helt förbluffad över hur kul jag har det. Det är omöjligt att inte bli underhållen i Vegas – oavsett ålder. På vårt hotell trängs vi med pensionärerna medan huvudgatan ("the strip") är full av alla möjliga människor. Ta mitt råd, ta dina mynt, åk till Vegas.

Efter fem dagar känner vi oss som två urflippade flipperspel. I öronen ekar ljudet av tjutande spelmaskiner och pumpande showmusik. Vi rullar långsamt ut ur stan och vinkar sorgset åt den sista Elvis-karikatyren vi ser dansa runt på gatan.

Game over.

The Strip.

Lilla Venedig.

Wyclef Jean spelar på Caesars Palace.

Inget hotell är det andra likt i Las Vegas.

Nu så. Det är alltid häftigt att få uppleva nya saker. Idag ska vi få se öken. Vi tömmer kvartersbutiken på vatten, saftig frukt och nödgodis. Vi överväger konservmat men känner att det skulle vara att överdriva. På kusten vräker regnet ner och vindrutetorkarna går på max när vi rusar fram på motorvägen inåt landet. Efter 20 mil når vi Mojave som ska vara sista större samhället innan ödemarken. Vi köper lite extra vatten och kör förväntansfulla ut i en...regnig öken. Allså hallå igen, sen när regnar det i öknen? Vi fortsätter 10 mil till och tar sedan en förhoppningsfull bensträckare. Vi förväntar oss solsting på två röda sekunder, men får istället rusa tillbaka in i bilen för att hämta jackor mot de iskalla supervindarna. På håll skymtar vi 5000 m höga berg med snö på toppen. Vi börjar något besvikna inse att den här stenöknen inte kommer att bli så mycket varmare. Efter ytterligare 10 spikraka mil når vi söta Lone Pine som hyser ett par motell och trevliga restauranger. Lone Pine är det vanligaste stoppet för besökare som vill in i nationalparken Death Valley, om man inte vill sova i någon av de ghost towns (spökstäder) som då och då dyker upp längs vägen. Spökstäderna består av en samling vindpinade ruckel med urblåsta fönster och rostiga bilar på hög; övergivna minnen från guldletare som sökte lyckan här för hundra år sedan. Hursomhelst, vi är inte guldletare och vi ska till Death Valley, så vi tar in på ett motell i Lone Pine.

Trygghet i öknen - närmsta McDonalds ligger bara 12 mil bort.

Efter en natts sömn börjar det riktiga ökenäventyret – nu MÅSTE det bli öken. Death Valley är en nationalpark med de lägsta, torraste och varmaste punkterna i hela Nordamerika. Det känns som ett säkert tecken. Vi börjar tidigt på morgonen för att hinna korsa hela nationalparken. Bilen slingrar sig upp bland karga berg med höga klippor. Utsikten är bedårande och vi kan på håll skymta en dal med något som – hör och häpna – skulle kunna vara sand. Vägen blir snart spikrak och vi korsar det närmsta öken vi nånsin varit. Shortsen åker äntligen på och med vaksamma ögon efter skallerorm tar vi lite foton innan vägen återigen tar oss upp på höga höjder. Bilen rullar tungt upp mot toppen och övertygade om att vi hallucinerar kliver vi ur bilen för att – rulla snöbollar. Ja, helt riktigt, häruppe på toppen ligger ett tunt lager snö och vi förundras över kontrasterna i detta landskap. Toyota Yaris rullar sedan snabbt nedåt och på bara 30 min når vi något som sägs vara en av världens mest fotograferade platser. Från att nyss ha rullat snöbollar kliver vi nu ut i en - enligt alla konstens regler – riktig öken! Riktiga sanddyner av finaste kornstorlek breder ut sig mot horisonten och kontrasten är slående mot de snöbeklädda berg som finns runtomkring. Hettan är naturligtvis påtåglig men vi skuttar glatt ut i sandvärlden för att uppleva öken. Sanddynerna är mycket högre än de verkar och man får verkligen klättra uppåt för att nå toppen på en sanddyn. Kammarna mellan topparna har perfekt formade vinklar och det känns nästan som att förstöra öknen när vi pustar fram i sanden.

Snö på högsta passagen.

Ökenvandringen blir längre än planerat – tillbakavägen känns bra mycket tyngre än de jublande jämfotahoppen vi ägnade oss åt i början. Men vi klarar oss undan både solsting och skallerorm så vi är nöjda över att äntligen ha fått uppleva öken. Resten av bilfärden tar oss igenom det karga landskapet med häftiga berg och platta dalar. Inget liv verkar finnas och som geolog är området ett paradis, men personligen kan jag bara önska att jag mindes mer från mina miljögeologikurser från universitetet…

Häftigast efter sanddynerna är Devil´s Golf Course som är en gigantisk saltöken (och inte en golfbana som namnet antyder). Sylvassa saltformationer breder ut sig i det som tidigare var en sjö. Stället är minst sagt ogästvänligt och man vill helst inte snubbla. I samma område finns även Badwater som är Nordamerikas lägsta punkt med 86 m under havet.

Saltöknen Devils Golf Course.

Efter en heldag i Death Valley kör vi snustorra och med skorna fulla av sand ut ur nationalparken. Radion börjar äntligen funka igen och vi kan sluta sjunga ökenrelaterade sånger såsom Kung av sand, Oasis och Tina Turner (ja, fundera på den ni). Vi dricker en kopp kaffe av amerikanska mått och är därefter så speedade att vi lyckas köra hela vägen till Las Vegas.

Från öken till party. Fortsättning följer…

Efter 3 dagar börjar Highway 1 plana ut och de häftigaste vyerna ersätts av stora fält och militära övningsfält för amerikanska flygförsvaret. Vi råkar av misstag svänga in på övningsfältet, men gör en handbromsvändning i farten när vi upptäcker taggtrådsstänglsen och vakterna. Vi når ett soligt Santa Barbara på eftermiddagen och tänker oss en vilodag på stranden. Det är livligare än i Santa Cruz och vimlar av surfare, löpare och semesterfolk. Motellen är dock dyra och vi susar ut en bit för att hitta ett billigare boende. Dagen efter spöregnar det och vi ger upp planerna på en dag på stranden. Vädret verkar inte bli bättre närmsta dagarna så vi bestämmer oss för att lämna Highway 1 och köra in mot landet. Vi har ändå kommit så långt söderut att vi bara har nån timme kvar till Los Angeles och det vill vi spara till slutet.

Yaris.

Härlig bilkörning längs kusten.

Think I´ll pack it in and buy a pick-up...take it down to LA.

Det är dags att skrota vinterkängorna. Vi gör ett hastigt stopp på Target, en stormarknad i stil med ICA Maxi. På en halvtimme hinner vi förutom vanliga lunchpåsen köpa på oss shorts, sandaler, tygdojor, ett par linnen och nya solglasögon. Med ens är vi redo för en roadtrip i vår- och sommarväder. Kanada börjar kännas avlägset.

Efter shoppingen börjar det riktiga Highway 1. Berg tornar upp sig längs kusten och knallgröna kullar breder ut sig ner mot kusten. Vägen ringlar sig plötsligt som en orm längs bergssidan. På andra sidan har vi öppet hav. Långt nedanför oss skymtar vi otillgängliga stränder, klarblå laguner, höga vågor som kraschar mot klippväggarna. Varje kurva bjuder på en ny utsikt och vi stannar på varenda avfart för att knäppa foton och beundra utsikten. Området drabbas ofta av dimma, men vi har strålande solsken och hyfsat biltomma vägar tack vare den tidiga årstiden. Det är ett rent nöje att bila fram längs kusten och samtidigt skråla med i musiken från radion.

På eftermiddagen kommer vi fram till Big Sur, en nationalpark där åtskilliga konstnärer och artister har funnit inspiration till sina mästerverk... Vi hoppas på detsamma när vi tar in på ett motell som är långt över vår budget, men vi inser att vi inte kommer att hinna så mycket längre för dagen. Big Sur är dock en grön oas av lummiga träd i skydd från havet. Vi bor i skogen och njuter av becksvart nattmörker och frånvaro av internet. Innan vi somnar tar vi en kvällsutflykt till havet för att se solen går ner över Pfeiffer Beach. Vägen ner är svår att hitta, men till slut slingrar vi ner på en smal skogsväg mitt i den djungellika skogen. Stranden är oändligt vacker med rödfärgade klippor, brusande vågor och häftiga grottformationer. Vi ser solen gå ner och somnar sedan gott i väntan på den stora inspirationen.

Efter att ha singlat slant, tävlat i sten-sax-påse samt utmanat fem omgångar i armbrytning är det slutligen jag som får bilnycklarna i handen. Martin har åkt tillbaka till Österrike och nu är det bara jag, Elin och vår nya bästa vän Toyota Yaris som under fullständig koncentration rullar ut ur idylliska San Francisco. Solen har kommit tillbaka och vi cruisar äntligen söderut i det Kalifornien som vi hade förväntat oss att få uppleva. Framför oss ringlar sig Highway 1, denna legendariska kuststräcka som går längs hela USA:s västkust, men som sägs vara som vackrast mellan Los Angeles och San Francisco. Vi har ingen detaljplan spikad i sten, men tänker oss att 4-5 dagar längs denna 60 mil långa sträcka kan vara lagom.

Första stoppet blir Santa Cruz, ett par timmar söder om San Francisco. Sommarsäsongen har inte kommit igång, men ett par pigga familjer på spring break fyller upp en sommarstad i uppvaknande. Vi promenerar längs den långa strandpromenaden och ser staket målas om och fasader bättras på. Nöjesparken är stängd och attraktionerna testkörs inför den stundande sommarsäsongen. Kaxiga surfare trängs i det förmodligen iskalla vattnet, men vågorna ser onekligen lockande ut i den glittrande solen. Djupt försjukna i våra pocketböcker och med ett vaksamt öga på surfarna blir vi naturligtvis röda som grisar ett par timmar senare. Trots att luften är kylig, är en stark vårsol lika överraskande som vanligt…

På eftermiddan hinner vi shoppa lite secondhand-kläder och dan därpå tar vi en löptur längs cykelvägen intill havet innan vi styr Yaris vidare söderut.