Från B.C. till Rio

Less på regn och kyla bestämmer vi oss för att åka på roadtrip norrut och in mot landet. Bara en halvtimme efter att vi åkt över legendariska Golden Gate (som för övrigt ser ut precis som skrivbordsbilden på alla windowsdatorer), når vi gröna kullar och vinplantage i oändlighet. Vi shoppar frukt och glider runt i Sonoma Valley, känt för sina många vinproducenter. Vi korsar ett berg och hamnar i nästa vinproducerande dal, Napa Valley. Härifrån tar vi oss vidare till Arnold Schwarzneggers gamla hemkvarter – Sacramento – där han bodde under sin tid som guvernör i Kalifornien. (Martin är ju trots allt österrikare och Arnold kan ju vara landets största exportvara genom tiderna). Det är St Patricks Day och varenda människa är klädd i knallgrönt för att hedra Irland. Vi äter en stek på en restaurang i Old Sacramento och kan därmed även stryka stek från våra att-göra-i-amerika-lista. Arnold ser vi inte skymten av.

Nästa dag hamnar vi i snöoväder. Elin vill hemskt gärna uppleva Lake Tahoe och måste lägga hälften av sin budget på ett par snökedjor. Halvvägs till Lake Tahoe hamnar vi i ovädret och får åka i 30 km i timmen hur länge som helst innan vi når ett soligt Lake Tahoe på toppen av bergskedjan Sierra Nevada. Vi äter en macka, fotar den stora och vackra sjön och fortsätter sedan ner på andra sidan bergskedjan. Det tar bara 45 min innan vi är nere i en stenöken, fjärran väck från det gröna Sacramento.

Vi är i Nevada! Full av förtjusning hinner Elin förlora 2 dollar på första bästa casino och inser därmed att hon måste öva upp sig innan vi åker till Las Vegas om ett par veckor…Stenöknen är iskall och får årets första snö medan vi är där. Vi bor i Carson City, Nevadas huvudstad, och passerar sedan Reno på vägen tillbaka till Kalifornien dagen därpå. Den här gången tar vi highway 80 över Sierra Nevada och slipper åka i 30 i ett par snökedjor…Martin är lättad och betydligt gladare.

/Marit 20 mars

Old Sacramento.

Byte till snökedjor på väg upp till Lake Tahoe.

Lake Tahoe!

Strålande vårvinterdag i Lake Tahoe - skidabstinensen är total!

Kall morgon i ökenstaden Carson City, Nevada.

Snö och stenöken om vartannat.

Vy från chauffören. Det är ungefär 30 grader kallare än vad det ser ut att vara.

Hopp-paus över Sierra Nevada väg tillbaka till San Francisco.

Alltså – vi är i Kalifornien. Stället där solen alltid skiner. Vi hade hoppats på att få shoppa vårkläder. Nu blev det inte så. Det är storm i San Francisco. Och iskallt. Vi är så less på att frysa att vi klär oss i långkallingar när vi åker ut till superfängelset Alcatraz. Inte riktigt vad vi hade förväntat oss av Kalifornien. Långkallingar alltså - hallå!

Däremot får vi nöjet att spendera ett par dagar tillsammans med vår kompis Martin. Han är redan i San Francisco och hämtar upp oss på flygplatsen till vår stora lycka. I en liten Toyota cruisar vi sedan runt i vårt – eh, regniga – Kalifornien och hinner redan första dagen med vad vi kallar för Power-seightseeing. Vi äter fisk på ett torg i turisttäta hamnen Fisherman´s Wharf, fotar ett Golden Gate i dimma, kör ner för Lombard St som är världens krokigaste väg, spatserar i China Town, fascineras av de branta gatorna och de vackra husen, svär över våra blöta skor. Dag två har vi redan hunnit med så mycket att vi fortsätter att cruisa runt i stan och sedan spenderar hela eftermiddagen på ett café i hippiekvarteret Haight Ashbury. Vi är överens om att San Francisco är en fin stad och att det finns oändligt med vackra hus och mysiga kvarter att upptäcka. Havet runtomkring gör det bara ännu mysigare, även om det tydligen kryllar av vithajar.

Justja, Alcatraz. I stormvindar hålls vi fångna på den lilla ön Alcatraz som strax utanför San Francisco hyste supergangstrar som Al Capone på tiden då det begav sig. Stället är fuktigt, mörkt och kallt och skulle fostra staternas värsta brottslingar till att bli fromma medborgare…De starka strömmarna och hungriga vithajarna skulle hindra fångarna från att rymma till det vackra San Francisco som bara låg ett stenkast bort och varifrån man kunde höra skratten om kvällarna. Så vitt man vet var det aldrig nån som lyckades ta sig levandes över till fastlandet även om ett par våghalsiga rymlingar vid ett par tillfällen försökte sig på det hela…

/Marit 20 mars

Martin bakom lås och bom på Alcatraz.

Två Alcatraz-rymlingar på väg till San Francisco.

Ett Golden Gate i storm..(fick finare bilder också, men den här var den mest verklighetstrogna..).

Sjölejon i hamnen på Fisherman´s Wharf.

San Francisco by night från toppen av Twin Peaks, beundrat av Martin och Elin.

Lite gatukonst av Banksy som vi hittade i Chinatown.

Tillbaka i USA!

Seattle i norra Washington är ett Mecka för alla med musikintresse. Här föddes Jimi Hendrix, här bildades Nirvana, här finns det musikbarer för alla smaker. Vi bor på ett hostel fullt av människor klädda i alla möjliga stilar och med musikdrömmar inom alla möjliga genrer.

Eftersom vi bara har en dag och två nätter på oss innan vi tar flyget till San Francisco måste vi göra allt på kortast möjliga tid (i mesta möjliga spöregn). Första kvällen väljer vi puben rakt över gatan och möts av en mexikansk 19-åring som tack vare sin röst kallas för Johnny Cash junior. Det är bara tisdag och puben är knappt halvfull, men det är trevligt ändå.

Dag två går vi på Experimental Music Museum (EMP) och här får till och med jag och Elin våra 15 minuter i rampljuset. EMP kan vara en dröm som går i uppfyllelse för vem som helst! Efter att ha tittat på handskriva låttexter av självaste Kurt Cobain, spanat in Jimi Hendrix första gitarr samt testat på olika instrument i verklig studiomiljö – är det dags att äntra scenen. Vi blir infångade av en museiintendent som ger oss ”backstage pass” – rockgruppen ”The Icy Dice” är därmed bildad! Vi får välja varsitt instrument och blir därefter insläppta på ”scenen” av backstagepersonal. Med kompletta strålkastare riktade mot oss och med en vrålande publik är det bara att rocka loss totalt. Vi spelar en Beatles-cover på Twist and Shout och Elin går loss på trummorna medan jag jobbar hårt på elgitarren.The Icy Dice existerar bara i 15 min, men minnet av rockgruppen lever kvar desto längre… Efteråt får vi behålla plektrumet samt en varsin biljett till vår utsålda konsert. Magnifikt.

Fyllda av energi bestämmer vi oss för att vandra vidare i Seattles musikliv. Regnet öser fortfarande ner och det är iskallt på gatorna medan vi tar oss till musikkvarteret Capitol Hill. Där ätet vi japanskt (efter att ha blivit trummis har Elin svårt att släppa det här med pinnar och vill bara äta asiatiskt…) och går på jazzklubb. Vi och vårt schweiziske sällskap är de enda gästerna på den lilla hörnpuben, men med en varsin drink, djupa fåtöljer och med gatulyktorna utanför som enda ljuskälla känns kvällen väldigt gemytlig till tonerna av det lokala jazzbandet som spelar live.

Vad annars i Seattle? Vi hinner med att köa för en kaffe på världens första Starbucks (en kaffekedja som finns världen över), frossa i Cinnamon rolls (glaserade, gigantiska kanelbullar som kan vara det godaste fikabrödet världen skådat) samt posta våra skidkläder hem till Sverige. Nu hoppas vi på värme när vi kommer till San Francisco! För övrigt stöter vi två gånger på The Tallest Man on Earth (inte personligen men i andra sammanhang) i Seattles musikliv – heja Leksand!

/Marit 15 mars (numera rockstar...)

Vancouver är den ultimata staden. Punkt. Trots den kalla årstiden kryllar stan av söndagslediga kanadensare i allt från shorts till löparmössa. På havet ser man segelbåtar, flygbåtar, drakbåtar, kajaker och surfare. Längs strandpromenaden ser man löpare, cyklister, rullskidåkare och inlinesåkare. På bergen 30 minuter bort finns det skidåkare, brädåkare, snöskovandrare och skoteråkare.

Ottosson och jag känner naturligtvis pressen. Längst ner i ryggsäckarna hittar vi några avglömda träningskläder och spenderar dagen med underbar stadslöpning i Stanley Park. Vi springer oavbrutet längs med vattnet och ser stan från alla möjliga vinklar. Stanley Park är en central oas omgärdad av vatten och full av stora träd. Det är strand hela vägen runt och antalet sportaktiviteter verkar aldrig sina. Totalt blir löprundan ca 12 km – världen är som bäst när den får upptäckas i ett par springskor! Så sant som jag själv har sagt det, men ständigt glömmer bort det…

Vancouver skulle ha varit den där staden som ligger ungefär mitt i Sverige och erbjuder det perfekta jobbet som miljöingenjör. Då hade jag flyttat dit direkt. Ultimat var ordet.

/Marit 12 mars

Löptur längs English Bay.

Vancouver skyline.

Stanley Park.

Bäverjakt i Beaver Lake...

En episk dag. Förlåt Leksand, förlåt Luleå. Trots alla hockeyfrälsta byar jag lämnat har jag aldrig satt min fot på en arena. I Kanada kan jag inte längre säga nej.

Efter 16 timmar i buss – genom berg och över prärie – når vi ett regnigt Vancouver fem på morgonen. Förbi av trötthet snubblar vi in på ett McDonalds med WiFi och bokar det första bästa hostel vi hittar. I disig soluppgång promenerar vi in mot stan och kånkar svärandes Elins pjäxor i famnen. Casinot i hamnen har ännu inte stängt och de första morgonpigga löparna är redan ute. Kontraster i en storstad. Vi hittar vårt hostel, bjuds på frukost och tar en dusch. Pigga som aldrig förr passerar vi receptionen på väg ut genom dörren och Elin –frälst av fredagsmatcherna hemma i lilla Fernie- hinner slänga ur sig en fråga om kvällens NHL-möte i Rogers Arena. Som av en slump råkar receptionisten sitta inne på två biljetter med spridda platser. Två sekunder senare är diskussionen över och plånboken tömd – här ska göras debut på NHL-match! Av och med bröderna Sedin dessutom. Vi beger oss ännu raskare ut på stan och bestämmer oss för att utförska staden till fots till dess att matchen börjar. Vi besöker Science World (men vänder i dörren då stället kryllar av uppstoppade dinosaurier och speedade småkids), flanerar genom China Town, blir fotade av en turist i Gastown, köper matchtröjor i en souvernirbutik, äter indiskt ute på hippa Granville Island. Stan är regntung och kall, men fylld av vatten, vårblommor och vackra berg på avstånd.

Jaja. Den episka matchen. Över hela stan kryllar det av tjoande grön-blå-vita tröjor med hajar på. Här och var skymtar en och annan röd motståndartröja med stora C:n. Kvällens möte står mellan topplaget Vancouver Canucks och bottennoterade Montreal Canadiens (får jag redan på efter att ha hört mig för). Vi följer strömmen ner mot Rogers Arena och insuper doften av popcorn, öl och varmkorv. Arenan med sina 8500 platser är utsåld och vi sitter högt upp på läktaren i våra blåa tröjor. Stämningen är på topp och vi mumsar en jättekartong popcorn och dricker jättemuggar pepsi bara för att det hör till. Go Canucks! Sedinarna gör sitt jobb, men ändå förlorar Canucksen med 4-1 och de blå hajsupportrarna lämnar arenan innan slutsignalen ljuder. Vi är ändå nöjda med kvällen och börjar tycka att hockey är rätt kul! Kanske kan det bli en match hemma i Ejendahls arena nångång ändå…

Rogers Arena.

Elin som i E.

På rad i Chinatown.

Wo chi fan.

Vancouver.

Vy från bron (kan vara världens längsta) över till Granville Island.

Elin på NHL-match!!!

Ska det göras hockey, ska det göras på riktigt! Kanada, NHL, popcorn BIG..

Episod 2 i ”Från BC till Rio” har börjat! Utan skidor och utan hem, vad ska det bjudas på nu? En kort sammanfattning av den närmsta framtiden:

• Sushi, Redwood och storstadsliv i vackra Vancouver
• Nittiotalskläder, grunge och kaffe i Seattle
• Golden Gate, Alcatraz och paraplydrinkar i San Francisco (här ansluter även vår vän Martin ett par dagar)
• Löpning, sol och Neil Young längs Pacific Highway
• Poker, neon och Elvis i Las Vegas
• Glamour, kändisar och Venice Beach i Los Angeles

Som ett resultat av att vi föll pladask för det vackra landet Kanada, stannade vi 2 veckor längre än planerat. Nu hinner vi därför inte bila ner längs hela västkusten vilket var planen från början. Istället tar vi flyget mellan Seattle och San Francisco för att spara in lite tid. Roadtrip blir det ändå, men på betydligt varmare breddgrader. Bilfärden kommer att gå mellan San Francisco, Los Angeles, Las Vegas/Grand Canyon för att sedan återvända till Los Angeles och flyga till Mexico City den 7 april. Ohoj!

Fantastiska Fernie är förbi. Vill här passa på att tacka alla inblandade i avskedsmiddagen, det känns underbart att ha fått leka skibum i 6 veckor tillsammans med er! Nu är dock puderskidorna sålda och pjäxorna inlämnade på Frälsningsarmén. Med googlebränna, ömma knän och några extra fotknölar lämnar vi med sorg i hjärtat Fernie. Vi kan enkelt konstatera att hit vill vi komma tillbaka – både sommar och vinter! Att bo på golvet i ett pingisrum känns som rena lyxen när man har bergen alldeles utanför…Likaså kan man med glädje trängas i köket en morgon när puderhetsen är maximal och allas toast liksom inte kan hoppa ur brödrosten tillräckligt fort. Att leta efter sina vantar bland tiotusen andra vantar känns också helt okej när Jessica, Tyler eller Måns tutar i varsin truck utanför dörren, redo att med peppande musik (allra helst Awolnation med Sail ) köra upp på berget. När man sedan väl har satt sig i Elk Chair och kontrollerat att alla är någorlunda med och vakna, kan man återigen konstatera att livet är rätt fint. Och skulle det inte vara solsken just för dagen, kan man alltid ta en kaffe med kolakaka på Lost Boys Café, njuta extra länge av varma koppen och matsäcksmackan på Daylodge eller helt enkelt utbyta lite information om livet i byn. Kort sagt, tack till alla i kollektivet på 17 Ridgemont Drive för att vi fått nöjet att bo hos er och till andra som vi mött på vägen!

Gänget i backen.

The Jessicas.

Elin splashar nerför Snake Ridge.

Jessica.