Från B.C. till Rio

Vi gör ett stopp i Playas del Coco, alldeles efter gränsövergången från Nicaragua till Costa Rica. Här passar vi på att göra två dyk på "the pacific side" av Centralamerika. I jämförelse med Karibien saknar Stilla havet de fina korallerna, men djurlivet är desto rikare. Vi ser stora stim av fiskar, rockor med långa svansar, sjöhästar, prickiga fiskar runda som bollar  och bäst av allt – en stor flock med hajar. Vattnet är grumligare och sikten därmed också något sämre, men det är också det som drar till sig det rika djurlivet berättar vår dykguide.

Två fula fiskar.

Elin in action.

Marit utforskar vrak på 18 m djup.

Stora stingrockor fladdrar omkring.

Stora fiskar runda som klot.

Den fulaste fisken av dem alla.

Hajar på botten.

Den här killen leker man inte arga leken med.

Rida häst? Ja, varför inte. När vi har provat på både spanskskola, dykning och surfning fattas bara en galopperande hästritt längs en milsvid strand. Människor till häst är en vanlig syn bland biltrafiken i Nicaragua och ofta kör vi förbi flockar med kor som lunkar på längs vägen under uppsikt av ett par ryttare.

Vi lämnar havet och tar en chicken bus in i landet mot Isla de Ometepe som är en stor vulkanö mitt i Centralamerikas största sjö, Lago Nicaragua. Helst vill vi bestiga en av de två vulkanerna som utgör ön, men tiden börjar rinna ut för vår resa och vi hinner inte med den dagslånga bestigningen. Istället beslutar vi oss för att genomföra det som egentligen varit ett skämt under en längre tid – att rida häst. Drömmen var att få göra det på en ranch i djupaste USA, men här får vi chansen att galoppera längs vattenbrynet på en öde strand och det passar också ganska väl in på våra halvt om halvt avglömda barndomsdrömmar.

Till historien ska tilläggas att idén kommer så spontant att vi inte hinner slå upp ordet för ”rida häst” i spansklexikonet, så det slutar med att vi går runt bland hostellen i den lilla byn Santo Domingo och använder det ord som vi tror betyder rida häst. Alla skakar leende men nekande på huvudet och slutligen finns bara det hotell kvar som ska vara ett av Nicaraguas lyxigaste hotell. Vi strosar in, frågar och möts av ett gapskratt. Kvinnan pekar på en bild av en häst och vi nickar – äntligen nån som fattar. Vi får då reda på att vi gått och runt och frågat ”om det vore möjligt att hitta män här”…

Hur som helst, vi får till slut hoppa upp på hästryggen (både Elin och jag blir lite skraja och kan inte sluta att kalla hästen för ”den” och att rida för ”att åka”). En guide som inte talar annat än spanska instruerar hur vi styr hästen och sen ger vi oss av. Det är en vacker färd längs vägen genom byn, längs stranden vid den stora sjön och längs knaggliga stigar genom bananplantage och djungel. Efter en timme kommer vi fram till Ojo de Agua ("vattenögat") som är en naturlig pool med svalt bergsvatten. Vi låter hästarna få vila och simmar under tiden glatt omkring i bassängen.

Att rida är helt klart hur kul som helst och vi skrattar åt vår totala oförmåga att styra hästen. I sanningens namn blir det väl inte direkt nån hårresande galopp, men det duger alldeles utmärkt att lunka fram i okontrollerad skritt/trav/tölt/vad-det-nu-kan-heta längs ett vattenbryn i vackra Nicaragua…

Att surfa är lite som att åka skidor i dåligt väder. Väl nere från backen känns det lockande att skippa tretusen liftar och femton iskalla minuter till förmån för varm choklad i matsäcksstugan, men någonstans hörs en röst som säger att det är värt varje iskall minut i liften när skidspetsarna väl pekar neråt igen.

I havet är det samma sak (bortsett från att vattnet är varmt och vädret behagligt). Vi knuffar ut våra brädor mot oceanen, kämpar mot höga vågor och starka strömmar, trampar febrilt med fötterna för att undvika bett från ilskna stingrockor. Med salt i ögonen, hårtofsar som lossnar och skrubbsår från sanden, kisar vi mot horisonten och väntar på nästa stora våg. Snabbt som attan kravlar vi upp på brädorna, vinglar instabilt under ett par mörka sekunder, paddlar sedan med armarna allt vi orkar medan vi hör vågens kolossala brusande rulla upp under oss. Och då, det är då det händer. Det är då det är det är värt allt salt i ögonen, alla mödosamma steg i strömmande vatten, alla skrubbsår på knäna. Med tårna stadigt på lur längst bak på brädan, med magen platt mot mitten och med armarna vilt paddlande händer det. Det är där och då under några korta sekunder som kroppen bara väntar på att svepas med av dånandet som närmar sig bakifrån! Och fort går det. Fort börjar brädan rusa in mot land, fort börjar armar och ben resa sig upp på den plötsligt väldigt stabila brädan, fort står vi raklånga på en rusande våg och känner hur overkligt det är att gå på vatten.

Och lika fort trillar vi huvudstupa av igen.

Och så är vi åter tillbaka vid valet mellan skidliften och matsäcksstugan. Mellan saltstänk och tupplur i hängmattan…

Vi har ägnat två dagar åt att korsa kontinenten och landat längs öde sträder vid Stilla Havet. San Juan del Sur i Nicaragua är ett lugnt semesterparadis omgivet av folktomma stränder inte längre än en skumpig bilflaksresa bort. Vi surfar på Playa Hermosa, en lång strand med jämna vågor perfekta för nybörjare. Till lunch äter vi grillad kyckling med bananchips (serveras till allt i Nicaragua) i skuggan under halmtaken och innan solen går ner vilar vi våra mörbultade kroppar i hängmattorna med en varsin rom&cola i handen. Drömmen om att surfa kan väl på något sätt sägas vara fullbordad. Även om vi har några saltstänk kvar att kämpa med innan vi kan stå längre en millisekund på brädorna…

Surfträning vid Playa Hermosa, Nicaragua.

Elin caughts some nice lefts...that´s rad.

Playa Madera söder om San Juan del Sur, där vågorna är lite för höga och vi istället tar en lugn dag på stranden.

Färgglada och snabbfotade krabbor håller oss sällskap på stranden.

Bay Islands. En samling öar i Karibiska havet, en timmes båtfärd ut från Honduras östkust. Vi väljer Utila – ön som är känd för att erbjuda världens billigaste dykning. Vi signar upp oss på en kurs och får en introduktion av Fernando, som för att kompensera för all tid han spenderar i vattnet, pratar på i ett sådant rasande tempo med sin spanskklingande engelska att vi blir sjösjuka bara av att prata om dykning. Han är dock erfaren dykare och instruktör och vi känner oss lugna inför att låta honom knuffa ner oss under ytan. Äntligen ska vi få lära oss att dyka!

Samma dag som dykkursen börjar, inleder också Marit en sjudagars antibiotikakur för diverse parasiter. Hästpillren är kycklinggula och fulla med biverkningar. I tre dagar vaknar jag upp och kisar mot spegeln, livrädd för att möta en utomjording med pang-gula ögon.Till min lycka visar spegelbilden alltid samma gamla knallrosa svensk och jag pustar lättat ut.

Så, hur går det då att andas under vattenytan? Vi är sex tjejer i gruppen och tre instruktörer som envist håller i våra tuber på botten så att vi inte bubblar upp mot ytan. Första dagen briljerar Elin på hamnens botten, medan Marit får gå hem med halva Karibiska havet i sin mage. Efter andra dagen går det bättre och redan dag tre får vi åka ut med båten för att dyka ner på 12 meter. Istället för hamnens gråa sand och slibbiga bryggpålar, möts vi av färgglada fiskar och konstiga koraller. Åh, vilken lycka!  Även om vi rätt som det är fortfarande bubblar upp och ner utan kontroll, börjar vi få något så när hum om det här med neutral flytkraft. Ett par blåmärken i skallen efter nån som försökt gå ner men landat på nån annan får man ta så här i början. Vi krockar hejvilt under ytan. Fjärde dagen gör vi hela fyra dyk och därmed är vi certifierade för open water diving. Som den bästa belöningen får vi sällskap av en jättesköldpadda under vårt sista dyk. Underbara hav!

Tusen bilder säger mer än en myriad av ord, så här kommer lite bilder från dykningen. Nere på botten, där är det toppen!

Elins första dyk!

Vi är okej!

Marits första dyk!

Vackra stränder, strålande sol och fina korallrev på Utila.

Utila´s tre största lögner sägs vara” I love you”, “I am not gonna drink tonight” och “I am leaving tomorrow”... Det är onekligen svårt att inte fängslas av det karibiska lugnet, de blåmålade trähusen och de glada Bob Marley-låtar som spelas ombord på dykbåten ute på den turkosa lagunen. Vi vill gärna stanna; strosa runt i långsamt tempo i all evighet och ägna dagarna åt att utforska korallreven, men vi lyckas slita oss från ön och tar tidigt på måndag morgon båten tillbaka till fastlandet och verkligheten.

Hamne på Utila.

Solnedgång från bryggan på Utila Dive Center.

OM suget om att komma tillbaka nångång skulle dyka upp...

Dags att sätta sig i skolbänken! Vi har bosatt oss i San Pedro La Laguna, en liten by intill vulkansjön Lago Atitlán. Med utsikt över sjön och de höga vulkanerna böjer vi spanska verb i skuggan under ett halmtak. Vår lärare Lois är bara 21 år, men en av de mest pedagogiska lärare vi haft. Redan från dag 1 pratar Lois bara spanska med oss och även om det är spanska för en 4-åring känner vi oss lika stolta varje dag då vi går hem efter skolan. Vi sitter under Lois halmtak mellan 8 och 12 på förmiddagen och ser honom skriva spanska glosor på den lilla svarta tavlan. Efteråt äter vi lunch och renskriver lektionsanteckningarna. Sen går vi till en ny restaurang för en kopp kaffe och läxläsande. Efter det gör vi någon utflykt och sen avslutar vi dagen med middag  och sista-minuten-plugg om det finns något kvar att göra.

Mycket av vår vecka i San Pedro går med andra ord åt till att böja verb och äta mat. Men vi gör det med lycka i ögonen. Maten är fantastisk (mycket lokalodlat och mycker vegetariskt tack vare alla gamla hippies som slagit sig ner i byn), kaffet är makalöst (odlat in på knuten) och att läsa en intensivkurs i spanska lär oss mer än vad en termin i Sverige skulle ha gjort. Byn är liten och gatorna smala som stigar. Vi trivs som fisken i vattnet!

Sista dagen får vi hålla ett tal inför resten av skolan och även om vi mest pratar om våra systrar och hur vädret i Sverige är såhär års, så känner vi oss sjumilakliv närmre befolkningen i Centralamerika än vad vi gjorde bara en vecka tidigare.

Elins avslutningstal på San Pedro Spanish School.

Spanskaplugg med lunch i gräset...

...följt av spanskaplugg med kaffe och pannkaka i skuggan...

Mellan kaffesörplandet och matmumsandet paddlar vi kajak till närliggande byar, simmar i sjön, tar båten till Santiago och San Marco och går på kvällskurs i salsa. På lördagen innan vi ska åka vidare bestiger vi en av vulkanerna runt sjön. Den är 3020 m hög och trots otränade ben är vi i paradiset hela de 6 timmarna upp och ner – på stigen ligger nymogna avokados och på sidan växer solmogna kaffebönor. Kan man som vandrare vara mer lycklig än när det växer avokados i skogen?!

Kajakpaddling.

Spanskstudenter på eftermiddagspaddling.

Höga vulkaner och söta byar omgärdar den stora sjön.

Elin en tidig morgon innan skolan börjar.

Simtur!

Lago Atitlán saknar utflöden och de senaste åren har sjön stigit med flera meter, med följden att flera hus svämmat över och att befolkningen tvingas allt längre upp på vulkansluttningarna.

Tydlig vägmarkering.

Expeditionstruppen tillsammans med guiden Dominique.

Vandringen går igenom kaffeplantage och avokadoträd.

Kaffebönor - räddningen på varje måndagsmorgon!

Glada vulkanbestigare har nått toppen.

Efter en vulkanbestigning känns det okej att spendera rätt många timmar i hängmattan...